Snakecharmer

a poem: one of those genuine productions so often vouchsafed to the fortunate public of those days - the golden age of literature. Alas! the readers of our era are less favoured. But courage! I will not pause either to accuse or repine. I know poetry is not dead, nor genius lost; nor has Mammon gained power over either, to bind or slay; they will both assert their existence, their presence, their liberty and strenght again one day. Powerful angels, safe in heaven! they smile when sordid souls triumph, and feeble ones weep over their destruction. Poetry destroyed? Genius banished? No! Mediocrity, no: do not let envy prompt you to the thought. No; they not only live, but reign and redeem: and without their divine influence spread everywhere, you would be in hell - the hell of your own meanness.

Who blames me? Many, no doubt; and I shall be called discontented. I could not help it; the restlessness was in my nature; it agitated me to pain sometimes. Then my sole relief was to walk along the corridor of the third story, backwards and forwards, safe in the silence and solitude of the spot, and allow my mind's eye to dwell on whatever bright visions rose before it - and, certainly, they were many and glowing; to let my heart be heaved by the exultant movement, which, while it swelled it in trouble, expanded it with life; and, best of all, to open my inward ear to a tale that was never ended - a tale my imagination created, and narrated continuously; quickened with all of incident, life, fire, feeling, that I desired and had not in my actual existence.
   It is vain to say human beings ought to be satisfied with tranqullity: they must have action; and they will make it if they cannot find it.

När jag för första gången läste Jane Austens Pride and prejudice fann jag den aningen mycket flickromantisk, och i den moderna läsarens ögon tämligen förutsägbar, trots Austens utomordentligt vackra språkliga uttryck. Men när jag tänker efter så berättar den ändå en värdefull historia, och engelsk romantik - ah, det är det inte mycket som slår, egentligen. Kan det verkligen vara så att de snygga Kiera Knightley och Matthew McFadyen har påverkat mig till den graden genom 2005 års filmversion av P&P, och öppnat mina ögon?

Ty livet har nött ner mig: att alltid vara otillfreds, alltid dölja sin kunskap, alltid låtsas, alltid vara rädd, en smärtsam spänning i alla nerver - inte förråda, inte skrika ut det... och ännu i dag känner jag hur det värker i mitt minne på det ställe där själva början av denna ansträngning är bevarad, det vill säga den gång då jag först förstod att sådant som för mig hade tyckts naturligt, i själva verket var förbjudet, omöjligt, att blotta tanken på det var ett brott.

I mina drömmar var världen förädlad, förandligad. De människor som jag i vaket tillstånd fruktade så mycket visade sig där i ett skimmer som när ljus bryts i ett prisma, genomdränkta och insvepta i dessa ljusvibrationer som en solhet dag kan fylla föremålens konturer med liv. Deras röster, deras steg, deras ögons uttryck och till och med deras kläder fick en särskild, upprörande betydelse. För att uttrycka det enklare, så blev i mina drömmar världen levande, så fängslande majestätisk, fri och eterisk, att det efteråt var tungt att andas dammet, i detta målade liv. Men jag har för längesen blivit van vid tanken att det vi kallar drömmar är halvverklighet, ett löfte om verklighet, en förhandsglimt och en fläkt av verkligheten, det vill säga, de innehåller i en mycket vag och utspädd form mer genuin verklighet än det vakna liv vi berömmer oss av, som i sin tur är halvsömn, en ond sömnighet i vilken ljud och syner i groteksa förklädnader intränger från den verkliga världen, som flödar utanför medvetandets periferi, liksom man under sömnen upplever en förfärlig och försåtlig historia därför att en gren skrapar mot rutan, eller ser sig sjunka i snö därför att ens filt glidit undan.  

Fjädrar

Käftarna är på smällen.
"Nu talar hon för två", säger de.
Man kan se tungorna hänga
utanför munnarna -
vart tog alla fjädrar vägen?
Allt jag ser är höns -

Tiden sträcker sig framåt och bakåt, rent av åt alla håll. Den spänner ut rummet. Jag frågar mig själv om mycket som jag förr tog för givet. Jag vill återkalla förloppet, ställa mig utanför och bli hemlös i förhållande till ämnet. Jag ser vad som finns i blyertspennan. Den far fram över papperet, den kopplar obesvärat ihop ord. Ibland begriper jag knappt vad det är som vävs samman när jag skriver. Jag utmanade, men blev själv utmanad. Finns det något lyckligare? 
 

Inte se, inte synas

Tiden får en annorlunda smak
när den rullar på hjul
Varför måste det dofta
så grönt?
 
Cincinnatus fick sitt huvud
separerat från resten utav
sin fysik, för sin ogenomskinlig-
hets skull, och jag -
jag är ingen kameleont

Vi bidrar visst båda till den permanenta katastrofsituationen, vi lägger landskap öde och sterila omkring oss utan att vilja det. Avgrunden finns i oss själva, det är över den som samhället byggs. Bara genom att balansera hårfint undgår vi att störta.

Adriatiskt

Skyblått med de
gränsande bergens
gröna - havsvattnets
reflekterande av dem
är mitt ögas
fröjd
 
hav skummandes
mot strandsten
jag hade inte väntat
mig palmträd
och apelsin här!
 
Människor på upp-
blåsta rektanglar
med armar till
motorer - se upp!
så att inte hajarna
en sköldpadda i er
ser!
 
But, have no fear -
de äter inte upp
er, de blott smakar
och spottar ut, ty
inte ens hajarna
finner glädje
i människornas
vidriga köttmassa

Ingenting börjar på riktigt förrän jag sagt nej till restriktionen. Nej till det som vill beröva mig möjligheten att handla. Verkligheten tar vid på andra sidan av ett nej.
   En tanke. Varifrån kommer den, när man blir väckt av den? Jag vaknade i morse med orden jag vill inte vara offer för någonting bottenlöst. Det hade hänt något i min hjärnas miljarder nervceller medan jag sov. [...] Okända signaler och förbindelser hade inverkat på varandra. Rent neurologiskt eller biokemiskt låter det sig förmodligen knappast förklara hur orden efter sin slingrande färd anmälde sin ankomst. Ett nätverk av nervceller bländade omedvetet upp för orden. Den sovande hjärnan bildade meningen, varefter det är upp till den vakna att försöka lösa gåtan. Meningen anropar en, den lockar och skrämmer.

Under revben

Jag hörde mig själv prata
om Livsgnistan
Någon borde ha gett mig
en smäll på käften!
Det är en eld
jag bränt mig på
allt för många gånger,
men den återvänder!
 
Vänd åter!
 
 

-

Borgar tryggt fodrade med kuddar får mig att fly, får mig att spy, berättade jag.
Jag behöver sylvassa ändar, berg att bestiga, hav att fördjupa mig i -
jag märker inte själv när jag skjuter fram gränserna.
 
Då är du livsfarlig, sa hon.
Då är jag livsfarlig.

Nära längtan

Moln! Moln! Upp-
fyll mig med dimmor!
Det är för mycket
verklighet; det är
för lite av det
abstrakta, och för
mycket av det
konkreta
 
Alla ord tankar drömmar
känns, likväl utplånas de
av en likgiltighet och
jag bryr mig inte
läng(r)e
 
Varför går man alltid vidare,
när allting ändå ändar
i ett slut?

Liv är ingenting som försvinner, det är som en vätska, flyttas bara från kärl till kärl som pilsner och när den till slut förefaller att definitivt ta avsked sker det bara en omformning av den som tillförsäkrar den den högsta formen av liv: Livet under fåglarna. 
 

En Öststatsparentes

Jag var utanför Prag
en dag, och vid vägkanten
på hörn och gator stod
levande skyltdockor i
underkläder i femtonårskroppar
bakom glasfönster och
lockade förbipasserande med
en lustfylld motvilja
 
Men hjälp! Inte vill de
ha min hjälp?
En sak har Dag och Natt
lärt mig: solitäritet -
(r)en entitet, man är
sin egen, och vilket håll
som tårna spretar sprattlar
åt, är i ens eget huvud
som resultat av omgivning
och cellkärnemassa
 
Jag har lärt mig att
hålla mig själv hårt
i handen, för ingen
annan hand håller
i längd och bredd
som den vars fingrar
rört allt jag rört
vid, känt allt jag känt
för
jag är ingen myra -
jag är en katt