Ge sig hän, Pia Tafdrup
Tiden sträcker sig framåt och bakåt, rent av åt alla håll. Den spänner ut rummet. Jag frågar mig själv om mycket som jag förr tog för givet. Jag vill återkalla förloppet, ställa mig utanför och bli hemlös i förhållande till ämnet. Jag ser vad som finns i blyertspennan. Den far fram över papperet, den kopplar obesvärat ihop ord. Ibland begriper jag knappt vad det är som vävs samman när jag skriver. Jag utmanade, men blev själv utmanad. Finns det något lyckligare?
Kommentarer
Trackback
