Snakecharmer

Igår kväll såg jag, tillsammans med två andra flickor, förhandsvisningen av Anton Tjechovs Måsen, i regi av Leif Adolfsson. Det var oerhört levande, intrigant, lite galet på ett ryskt vis - inte minst gjorde skådespelarna ett utomordentligt bra jobb, med trovärdig inlevelse och dynamik - trots att det "bara" var en förhandsvisning. Se den!
  

En mås.


Lyssna på det här för att komma in i stämning: 
PJ Harvey – Seagulls 

Mitt i mitt inför-fredagen-tentamen-studerande stannar jag till för att lyssna till Grindermans senaste album, Grinderman 2. I början möts man av råheten, i ljud och i text, men en råhet som ändå inte känns helt vild, ändock spontan – så där Nick Cave-ish … När spår nummer två – ”Worm Tamer” – börjar ljuda med sitt frustande intro höjs min puls – inte minst när de första raderna lyder på följande vis: You know they call my girl the Snake Charmer - - - och överrumplar mig, gör mig lite fascinerad, väcker häpnad. Den här låten handlar om moi. Och mer där i anspråk. Den här galna erotiska känslan, ställs i kontrast till jaget i texten som i sista versen beskriver sig själv som vidrig – "the Loch Ness Monster" – som tillika får låten att stanna, i ett ljudmässigt alldeles abrupt slut.
    Resten utav albumet ger en lyssnare som jag liknande känslor – nästan lite pulshöjande, stormigt - ömsom våldsamt, slungande, ömsom viskande, släpande. Det är Nick Cave, men mest av allt Grindermanmusik – tycker jag. Lite djuriskt, lite cyniskt – musik, som text.
 

Rosa Bandet får 10 kr från försäkringsbolaget Chartis tack vare den här länken: http://www.cancerforsakring.se/?bannerId=2227 – Klicka! 
 

Så kommer det tillfället och den situationen som gör att all den där självkontrollen du arbetat på och börjat behärska nästan till fullo bara brister, och den där mörka sidan – de inre skogarna – förgör det balanserade. Paniken över att allt det hittills skapade, uppbyggda, luckras upp och inte lyckas hålla dig kvar tillräckligt väl anländer smygande i magkretsen, ja mellangärdet och sprider sig ut i den så kallade kroppen. Känslorna tar upp kampen mot förnuftet återigen och får dig att undra om du faktiskt taget är skapad för att ta och äska – det är en cynism utan dess like som översköljer medvetandet och du funderar på att ge upp allt det ljusa, det rena …

 

 
Soran nämnde även det här stjärnskottet från SD (ifall ni inte sett det här förut):
 

 
 
Michael Pitt--

 
Die Prinzen. Fantastiskt roligt!

 
Vi gjorde bland annat ett cirkus ett kilo vindolmar; samtliga åts upp (fler än på bilden).
 

 
Vi filosoferade, vi gick fina promenader, vi åt och vi drack. 
 

 
Vi! När vi var ute blev fick vi bl.a. beskåda en disco+robot+buggdansande snubbe som tyckte om att prata om sig själv. 
 


En av kvällarna såg vi på film: The Catacombs, som höll sina tittare i ständig spänning, och chockerade en när man trodde att det var en helt vanlig skräckfilm. 
 

 
Därefter såg vi den förträffliga filmen Funny Games (amerikanska versionen) med de två till synes oskuldsfulla ynglingarna som vänder upp och ner på människors idylliska liv när de ber om ägg. Michael Pitt - en av de som spelar de psykopatiska unga männen - är oanständigt attraktiv och det går inte att avsky honom för det han gör i filmen - - -

Årets nobelpristagare i litteratur blev Mario Vargas Llosa - en peruansk författare (och politiker!). Motiveringen löd på följande vis: ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”. Nej, jag har ännu inte läst någonting av honom, men jag hörde på Babel ikväll att han hade liknat Stieg Larssons milleniumtrilogi vid Don Quijote--
 

 

 
Ja, det är ju tur att de är söta i alla fall ...

Andetag till simtag
När omgivningen avdunstar
I en kallsup

 
Du borde börja bråka med regeringen
Även om de om är som dina väderkvarnar