Snakecharmer

Varför är det så svårt att höra sanningen från andra, då man kan vara så sträng mot sig själv? Troligen därför, att samhällsmaskeraden gör var och en rätt för att bli demaskerad; troligen även därför, att därmed följer ansvar och obehagligheter. Man känner sig överlistad, utlurad. Han, som sitter där lugn och avslöjar, skulle känna sig lika genompiskad och blottad, om hans hemligheter röjdes. Samlivet är ett falskt spel, men vem vill bli upptäckt! Det är därför man i ensamma timmar, när det förflutna stiger omutligt upp icke ångrar sina fel, utan sina dumheter och nödtvungna grymheter. Felen måste vara där, de framkallades av nödvändigheten och de gagnade, men dumheterna, de skadade och kunde varit ogjorda. Och människan ger därmed intelligensen större heder än moralen, emedan den förra är en realitet, den senare en listig dikt. Tag dig fram i livet med din intelligens och narra andra vara moraliska (mot dig), så får du lättare att segra genom att bryta moralen (överenskommelsen).

Så sitter jag här, i en relativt kall skinnsoffa och med kaffe vid min sida. Min trötthet viskar någonting till mig, men vad? Jag vet inte vad det är längre om nätterna – det är ljust i mina ögon, och jag känner mig vaken, lustfylld, med en önskan att konstruera något – konkret eller abstrakt: spelar roll! Och är man snäll storasyster (och Tochter) går man upp och gör frukost till morgongriniga småsyskon, trots att sömnen verkar som mest just då. Det är alltså därför jag sitter här, med allt ifrån Strindberg, facebook, och Chopin, till worddokument om lärandereflektioner, ägnandes åt allting till en ganska liten grad. Poäng? Det är en behaglig trötthet, det här. Jag trivs. Är det månne sol jag skymtar ute i morgonkylans grå?

.

 
Jag är en tyst tyngd
Nu vill jag vara den molnlätta(s)
lilla hand --
 
 

(Stulen bild)

Det här röda vinet är som blod, fast utan den där järnsmaken som jag saknar. Det är inget gott vin. Gammalt kanske – jag vet inte, jag bryr mig inte. Jag måste alltid röra på mig, syssla med någonting fullständigt polemiskt eller tankemördande för att glömma bort mitt eget svarta lynne, annars finns en risk att jag drunknar insnöad i damm eller kanske i det vatten som jag är. Tänd eld på mitt vatten, för jag vill inte flyta, jag vill ju flyga. Förvånansvärt hur lite det är som krävs för att jag ska bli uppgrävd, uppryckt ur mitt eget huvud. Jag sade någon gång att jag inte vet vem jag är, men jag ljög. Jag vet alldeles för väl om vem jag är och varför jag är – det är det som gör mig.

-

Händer Ofta
   Fingrar På
 
”Jag visste innan jag
träffade henne att jag
kommer förlora henne”
 
Det är en oblyg försiktighet
- For what cause?
      Ge sig hän, borde man
         Hänge sig, tordes man
Innan (o)tiden
   hälsar harklandes
 
Hårstrån i munsmyg
   Fega hjärtan vill ha
Berusning

Det är ett eget fenomen: att springa till skogs är högsta utbrottet av förtvivlan, innan människan tänker gå i sjön. Skogen är det näst sista, och sjön det allra sista. […] Skogen är barbariets urhem och plogens fiende, alltså kulturens. När nu en kulturmänniska i hast avklädes sin kulturhärlighet, sitt så konstigt hopvävda rykte, blir hon i ett ögonblick barbar eller vildbråd. Så löst hänger kulturhabiten på kroppen. När en människa blir galen, börjar hon med att kasta av sig kläderna. Vad skulle då galenskap vara? En återgång? Ja, de finnas, som anse djuret vara vansinnigt.  

The Smiths – Wonderful Woman (för en bra version)
 
But when she calls me, I do not walk, I run
Oh, when she calls, I do not walk, I run

Sockermun

 
De ryska sagorna talade om flickor med
sockermun, och jag tror jag förstår nu
 
Brinnande himmel ta(r) mig dit
Jag är ett barn igen, sockermun
 
Jag väcker mig drömfull
Tänk om - -

Men när var man sann? Och när var man falsk? Var fanns jaget? Som skulle vara karaktären? Det finns icke på ena eller andra stället; det var med på båda. Jaget är icke något ett självt; det är en mångfald av reflexer, ett komplex av drifter, begär, somliga undertryckta då, andra lössläppta då!
 

 
[Bilden har jag snott]

Det är allmänt rörigt på HLK
 
Skriv ned något om det här, sade han. Skriv!
Om metoderna, för hur ska man veta att det
fungerar, måste fundera ut
de rätta orden som man aldrig får ge
uttryck för det rätta svaret är individ-
uellt som varje tolkning av begrepp-
en eller kanske ordkonsten -
Jag menar: originalitet eller ekolali?
 
Är behärskning av genren således
det primära? Icke! I bedömningen?
 
JAG ÄR INTE ÖPPEN
JAG ÄR TOM(HET)

är jag då ett eko, eller är jag
parafras? när jag lånar
för vidare märkning av min
begåvning eller kanske
oförmåga, eftersom min
tolkning blir vidare en annan(s)
tolkning av en tolkning
 
Det är förvirrade skåningar,
det är motoriskt virriga göteborrgare
och en pensionerad annan -
och vi – vi kokar soppa på en spik!

Vad vet man om vad man vill? Man vill eller vill inte, det är allt. Söker man reflektera över sitt viljande, då upphör vanligen viljan. I samhället och livet måste man alltid betänka följderna av sin handling för sig och andra och måste därför reflektera. Den som handlar ögonblickligen är en oklok och en självisk, en naiv, en omedveten; det är sådana, som gå fram i livet, ty de se ej på vad olägenheter deras handlingar kunna ha för andra, utan se bara på handlingens fördel för dem själva.

Prelude

 
Det sista som lämnar mig är förväntan. Det är vitt i fönstret
vintern tycks ha lagt sig på mage -
den vill inte lämna nu när den har varit här all den här
tiden, tiden som har fått mig att tvivla på sin existens.
Snögubbarna har packat sina resväskor, men fötterna
är till synes fastfrusna i marken. De väntar
på vårens stormning av vintertid.
 
Det är en extatisk rysning som rusar igenom mig när solen
droppar ned snövitt till flytande och
annat liv. Har jag fått välling i huvudet?
Mina sinnen förkastar inte längre ljuset--
 
Behovet av täcken är inte längre en självbevarande
kraft; nej, det utplånar min flygförmåga! Och jag
vänder ryggen till tak och väggar.
Mina fingrar kittlas till öppenheten och de där
ängarna, kullarna som gör mig lika grön som
en vierge -
 
jag kanske är
 
en fågelskådare i jakt på den ultimata friheten
och mina skuggor har gjort mig till den
jag är
 
inte rädd
för sanningen är enbart Natur och
ingenting annat
kan röra (vid) mig
 
Nu doftar vägarna, och jag lyssnar
jag lystrar till deras lockelse,
lyder mina sinnens pustar
 
Ty det är unmöglich att fly
sin natur
 
Det sista som lämnar mig är förväntan.

 
Galet!

Minnet sviktar-- Und so weiter! S: hur gick den, nu igen? Nåväl! Här är ett klipp som bevisar att våra sinnen och vår uppmärksamhetsförmåga inte är tillförlitliga, och gör oss till ytterst dåliga vittnen - såvida vi inte har autism, eller dylikt ... 
 

(B)anor

 
I hela min världsliga levnad
har jag längtat till Neptunus …
 
Sedan jag rann ut som den förstfödda
har jag aldrig tyckts finna en ände
ty vägen är en cirkel runt en sol
 
Jag har tagit flera steg utan-
för ringen som omsluter mitt klot -
men åt annat håll! Och
bränt mig på barnfingrarna …
 
Det finnes inga gränser för möjlig-
heterna, och att vara medveten om det är -
livsfarligt -
 
Jag vet att blickar kan blomma
som vårar i vinter, med magnituder
som melankoliska höstar
eller sommarstorm
 
Och det är när natten nalkas
och vaknar ur dagens dvala
som mitt blod blir påmint
om sin existens
 
Det är ett blod som smeker Döden,
självaste Döden – allting,
allting för att få leva -

för jag är inte Månen;
jag styrs inte av min bana

 

 

  
(Sardins fotografier)

Morituri
 
 
Du hast ein dunkles Leid mit meinen Blut geschreiben,
Seitdem ist meine Seele jubellahm.
Du hast mich aus dem Rosenparadies vertrieben,
Ich musst sie lassen, Alle, die mich lieben.
Gleich einem Vagabund jagt mich der Gram.
 
Und in den Nächten, wenn die Rosen singen,
Dann brütet still der Tod – ich weiss nicht was -
Ich möchte Dir mein wehes Herze bringen,
Den bangen Zweifel und mein müh’sam Ringen
Und alles Kranke und den Hass!

Den molnlätta lyckan (om allting vore enkelt)
 

Frédéric Chopin

Det talas nu för tiden så mycket om sanningen och tala sanning, som om detta vore en svår sak, vilken förtjänte beröm. Om man fråndrager berömmet, så är det icke utan att det har sina svårigheter att få reda på det verkliga förhållandet, vilket ju skulle vara sanning i denna bemärkelse. En person är icke alltid den, som hans rykte anger, ja, en hel opinion kan vara falsk; bakom varje tanke lurar en passion, varje omdöme är kolorerat av ett tycke. Men konsten att skilja sakförhållandet från tycket är gränslöst svår […] Nya tankar tas icke gärna emot av våra automatiska hjärnor, äldre personer tro bara sig själva, och obildade inbilla sig att de väl måtte kunna tro sina egna ögon, vilket de icke alltid borde lita på, då det finns så mycket synvillor.