Prelude
Prelude
Det sista som lämnar mig är förväntan. Det är vitt i fönstret
vintern tycks ha lagt sig på mage -
den vill inte lämna nu när den har varit här all den här
tiden, tiden som har fått mig att tvivla på sin existens.
Snögubbarna har packat sina resväskor, men fötterna
är till synes fastfrusna i marken. De väntar
på vårens stormning av vintertid.
Det är en extatisk rysning som rusar igenom mig när solen
droppar ned snövitt till flytande och
annat liv. Har jag fått välling i huvudet?
Mina sinnen förkastar inte längre ljuset--
Behovet av täcken är inte längre en självbevarande
kraft; nej, det utplånar min flygförmåga! Och jag
vänder ryggen till tak och väggar.
Mina fingrar kittlas till öppenheten och de där
ängarna, kullarna som gör mig lika grön som
en vierge -
jag kanske är
en fågelskådare i jakt på den ultimata friheten
och mina skuggor har gjort mig till den
jag är
inte rädd
för sanningen är enbart Natur och
ingenting annat
kan röra (vid) mig
Nu doftar vägarna, och jag lyssnar
jag lystrar till deras lockelse,
lyder mina sinnens pustar
Ty det är unmöglich att fly
sin natur
Det sista som lämnar mig är förväntan.
