Snakecharmer

Ack! Så sorgligt, ändå; det här var måhända den sista gången merparten utav vår IB-klas var samlade. Det var en fin avslutning på det hela, och NV-flickorna som närvarade med sina musikaliska gåvor gjorde stort intryck, särskilt hon som sjöng "Gabriellas sång", som redan i sig är så fin - -


- - Gabriellas sång,

jag gick därifrån. Jag bara gick.
   Jag gick och gick och gick.
   Jag har inte slutat att gå.

Insparken avslutades, officiellt, igår kväll, med en livad insparkssittning. Det känns faktiskt tråkigt att det redan är över - ja, jag känner mig numera som "one of them". Det som gjorde saken var att jag fick den bästa faddergruppen: the hippies! Knarkarna! De var finast, och har gjort den här början till en fin början. Jag menar, titta bara på den här stulna bilden:
 
 

Det här kunde inte hända. Ändå hände det. Vad gör man i ett sådant läge? Antingen lägger man sig ner och försöker att inte finnas. Eller så accepterar man, och fortsätter.

()

 
Jag är så pass klar i huvudet
att jag glömmer bort att stiga av
bussen, - so bright and clear!
 
Jag går omkring i miljöer,
miljöer som bar och var
min väg en gång, som
skrattar åt min person
denna gång
 
När har Tiden läkt
några sår? Det händer
att den syr, lämnar stygn,
eller ärr, likväl är såret
där som en del utav
självaste självet
 
Nej, Tid, tid är ingenting
för mig; min medicin är
vitt och rött i garderoben
och Vatten, min syster
ty enstaka blickar upp
mot natthimlar sliter bort
stygnen, och känns,

för allting envisas
med att kännas, och
kittlar smärtor under
hud,

en längtan efter mörker,
där ingenting är konfidentiellt

Livet är vad vi gör om det till att vara.

Insparken all over again. Jag vet, jag vet, jag måste ha överseende - de andra har aldrig haft någon inspark tidigare, och tycker att det är "jättekul" und so weiter. Jag kan ändå inte känna mig som en av "dem" ännu - IB ligger fortfarande alltför nära mitt hjärta, och framför allt min hjärna. Det kanske kallas att vara "IB-skadad", möjligtvis, och upphör man någonsin att vara det? Men med min pragmatiska natur klarar jag mig i de flesta miljöer, för alla är ändå trevliga och många verkar vara underbara typer. Hm ... Jag antar att jag saknar mina vänner, och är oerhört tacksam över den bästa av de bästa för det finns ingen bättre än - - ja, gissa? S så klart! Varje gång jag träffar henne har jag hunnit sakna henne, och den kommunikation som enbart är vår egen. Där är Sanningen det enda som existerar, och "mycket slöjor" är inga uttryck som våra ordhål sipprar ut med; det är mycket slöjor i världen - beslöjade intentioner, alltså, och vem fan bryr sig. Åh, vad jag längtar efter storm -

Vitt
 
Det är när jag vet att jag måste skriva som jag känner att jag måste skriva. Allting har blivit vitt omkring mig; färgerna har inte försvunnit - de reflekteras praktfullt i allt det vita, och bär Smärta och Glädje stolt som egna barn. Färgerna har renats. Jag är jag, min egen, och jag måste tvätta gruset ur ögonen, för jag måste se Sanningen i vitögat. Ingen ånger, ingen skam, jag ser endast fram -

Aktörerna, kallade till scenen, ikläder sig masker för att dölja sina flammande kinder. I likhet med dem, då de stiger in på världens teaterscen där jag hittills bara varit åskådare, framträder jag maskerad.

Descartes ord ur Företal

Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden

 
Fragment 147

Deras hjärtan har frusit,
vingarna hänger

 
Fragment 42

Odödliga Afrodite, Zeus dotter,
ränkväverska på den rikt utsmyckade
tronen. Jag ber dig, härskarinna, kuva inte
           mitt hjärta med sorg
 
och bekymmer. Men kom till mig om förut
du hörde min klingade röst från fjärran,

ur fragment 1

I berglandskapets tystnad kommer jag att tänka på rader och strofer av deras poesi; en gång älskade jag den - nu vågar jag inte läsa den - och drivs ofta därhän att jag önskar att jag fick tömma en glömskedryck för att utplåna mycket som jag så länge tanken består aldrig kommer att glömma.

 
Charlotte Brontë

Om jag vore tvungen att efterbilda någon tidigare romanförfattare, vore det också den störste [...] i någonting som helst, skulle jag inte skriva. Om jag inte har någonting eget att säga, och ett eget sätt att säga det på, har jag ingen anledning att ge ut böcker; om jag inte kan se bortom de största Mästarna och studera Naturen själv, har jag ingen rätt att måla; om jag inte har mod att använda Sanningens språk i stället för Konventionens jargong, bör jag tiga.

 
Anne Brontë

Avtryck

Mina fingeravtryck bleknar:
vem är jag?
Vem var jag?
 
Jag kan inte leva i min egen skugga; jag måste skaka hand med den, jag måste förlåta den. Det är en värdelös flykt: jag har aldrig varit ett Förnuftets barn, och kommer högst troligen aldrig heller att bli - Känslan är min moder, och Känslan är jag.
 
Jag behöver inte fingeravtryck,
när jag har mina händer. 
 
 

Det är möjligt att jag gick för långt, och i så fall kommer jag att undvika att besvära mig själv eller mina läsare på samma sätt flera gånger, men när vi har att göra med ondska och onda naturer, menar jag att det är bättre att skildra dem sådana de verkligen är än sådana de skulle vilja framstå. Att framställa en dålig sak i så behaglig belysning som möjligt är otvivelaktigt den mest angenäma väg en romanförfattare kan välja, men är det den ärligaste, eller den tryggaste? Är det bäst att visa snarorna och groparna på livets väg för den unge och tanklöse vandraren eller att täcka över dem med blommor och blad? Ack, läsare! Om det funnes mindre av detta försiktiga döljande av sanningen - detta viskande "Allt är väl" då allt inte är väl - då skulle det bli mindre av synd och förtvivlan för de unga människor av båda könen som lämnas att lära sina bittra läxor av egen erfarenhet ...

 
Anne Brontë

Någon gång måste det tas itu med alla landskap färger nålar som vill vara där som de en gång varit förut. Ett medvetande om deras nuvarande roll existerar, men hur ska det gå till att få handen till att klappa dem enbart som katter, när självaste handen är i samma färger? Varenda reflektion är en erinran om den spegel vars form var den motsatta, vilken likväl gav samma återspegling.
   Det heter misstag hördes det, och rev sönder insidor ut och total-in; ett svar tillkom, i form utav en annan form: Om du skriker, så ropar jag -
   Varenda förnimmelse en förvissning om ett dödsstraff - en skärande paranoia, som ett tveeggat svärd. Landskap som förut verkade likt tranquilizers är numera massiva lodräta sår, till för att förblöda, och det är blott nytt och nytt som kan förleda, tills Sanning och så vidare stryker längs Minnenas trappa - längs den egna ryggraden, och ramlar in emellan kotorna, ned till märgen och tvingar anletet att se sig självt i spegeln. Deal with it! Upphör med din flykt!

A little while, a little while
The noisy crowd are barred away;
And I can sing and I can smile -
A little while I've holyday!
 
Where wilt thou go my harassed heart?
Full many a land invites thee now;
And places near, and far apart
Have rest for thee, my weary brow -

 
Emily Brontë, ur dikten "A little while"