Familjen Brontë - en brevbiografi, Juliet Barker
Det är möjligt att jag gick för långt, och i så fall kommer jag att undvika att besvära mig själv eller mina läsare på samma sätt flera gånger, men när vi har att göra med ondska och onda naturer, menar jag att det är bättre att skildra dem sådana de verkligen är än sådana de skulle vilja framstå. Att framställa en dålig sak i så behaglig belysning som möjligt är otvivelaktigt den mest angenäma väg en romanförfattare kan välja, men är det den ärligaste, eller den tryggaste? Är det bäst att visa snarorna och groparna på livets väg för den unge och tanklöse vandraren eller att täcka över dem med blommor och blad? Ack, läsare! Om det funnes mindre av detta försiktiga döljande av sanningen - detta viskande "Allt är väl" då allt inte är väl - då skulle det bli mindre av synd och förtvivlan för de unga människor av båda könen som lämnas att lära sina bittra läxor av egen erfarenhet ...
Anne Brontë
