()

()


 
Jag är så pass klar i huvudet
att jag glömmer bort att stiga av
bussen, - so bright and clear!
 
Jag går omkring i miljöer,
miljöer som bar och var
min väg en gång, som
skrattar åt min person
denna gång
 
När har Tiden läkt
några sår? Det händer
att den syr, lämnar stygn,
eller ärr, likväl är såret
där som en del utav
självaste självet
 
Nej, Tid, tid är ingenting
för mig; min medicin är
vitt och rött i garderoben
och Vatten, min syster
ty enstaka blickar upp
mot natthimlar sliter bort
stygnen, och känns,

för allting envisas
med att kännas, och
kittlar smärtor under
hud,

en längtan efter mörker,
där ingenting är konfidentiellt


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0