Snakecharmer


 
Snake charmer!


En oväntat angenäm torsdagsafton

In i de mörka timmarna spenderade jag min tid med tre andra flickor - en afton som inte alls blev som den var tänkt, nej: den blev bättre, och mycket mer än så. 
 


Sounds, like

Ibland känner man sig som en sådan här: 
 


We Speak No Americano

En sådan knäpp dag! Vaknade tidigt, ur en ytterst svårskakad sömn, för att följa med min bror och hans compadre in till stan i brist på bättre tidsfördriv. Föga hade han organiserat sina ärenden, och det mesta gick åt pipan och blev överhällt med lunch istället. Men det knäppaste var ändock när vi - av renaste slump - hamnade i en rättegångssal, där en mordrättegång pågick. Diverse komiska saker skedde, bland annat poliser som somnade och poliser som fnissade, och pojkarna vid min sida kunde inte hålla sig för skratt, så vi dunstade ut till en regnande stad. Random happenings är alltid trevligt, tycker jag. Mer spontanitet! 
 


Det vilda har inga ord.

Jag tänker på Tranströmers dikt "Från mars -79", jag tänker på "Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk" ... Jag har saknat språket på sistone - ord finns det i överflöd. Jag vet inte vad det är, men ingenting brinner, ingenting är vidunderligt. Allting är ljummet. Jag måste ha hett eller iskallt för att jag ska känna något, för att jag ska kunna andas. Jag saknar skelett i garderoben; jag saknar likasinnade. Jag tänker att minnen är citat. Nåväl! Jag får väl ta och hoppa bungy jump eller leta upp katten--

Viens ma plume, viens te meler a mes songes

Det senaste året har jag flera nätter drömt att jag går runt i vardagliga situationer halvnaken. I bokstavlig bemärkelse. Jag har på mig någonting på övre kroppshalvan, men absolut ingenting på den nedre; jag går omkring bland folk, och ibland känns det lite genant eller så, men aldrig tillräckligt mycket för att jag ska gömma mig. Inatt gick det hela steget längre: jag vet inte vad som skedde innan, men jag går i en skolkorridor (fast det är ändå som på krogen, eller dylikt), i riktning mot en flicka jag håller av - och jag är spritt språngande naken. Jag går där, känner mig tämligen självsäker, men fnissar ändå lite generat. När jag kommer fram till henne försöker jag på något vis att skyla min nakna kropp, men hon skrattar bara och det hela är ganska lugnt. Underligt! Vad är det här för drömmar, egentligen? Har vi någon freudiansk drömtydare där ute som vill tolka dem åt mig? 
 


 
Stulen bild.


Snögubbar, eller kanske flingor

Ja, och mina dagar de går - första veckan på VFU:n har snart passerat förbi, och jag trivs, trots att jag ständigt blir tagen för elev, och trots att elever stöter på mig (tja, så länge de ger mig äpplen är jag relativt nöjd). En av dagarna denna veckan spenderades med bland andra Martini, med kaffe och sushi, samt att snön föll, dragandes med sig vintern igen för en kort stund; det var ganska hemskt, men våren valde att kämpa emot och återvända ... 
 


Dizza Tobak

Att gå från en mer eller mindre flanörstid på HLK till en riktig arbetsdag med ungdomar kräver en rejäl omställning i hjärnan – det är mycket intryck, men det smälter väl in snart. Efter min första dag på den här kursens VFU, i Junedalsskolan, är jag trött – likväl är jag även nöjd. Därför hjälper jag redan till med att göra reklam för en tävling som klass 8K medverkar i; det är en rikstävling för alla klasser i årskurs 5-8, i syfte att motverka att ungdomar i tidiga åldrar börjar röka eller snusa – alltså Dizza Tobak. De har gjort en film för att måla upp det här, och det ni ska göra är alltså att gå in på den här länken och rösta på den här klassens bidrag, fram till den nionde maj!
 
(Här finns mer information om tävlingen för den som är intresserad ... )


Jag skrev mitt namn i vattnet så du vet var jag finns

Jag har börjat med min cykling åter igen; åh, att cykla iväg kilometrar hit och kilometrar dit, och enbart sitta och lyssna, eller kanske läsa, är alldeles förträffligt … Och detta främst vid olika typer av vatten. ”Water is my eye, most faithful mirror”. Cyklingen är det närmsta jag kommit ”träning” – det är det mest fysiskt ansträngande jag gjort på snart fyra år … Men jag funderade på en annan sak som jag skulle kunna tänka mig, faktiskt; eftersom jag sannerligen inte kan tänka mig själv i gymmiljö eller dylikt funderade jag ut någonting som skulle passa mig utmärkt – simning! Jag skulle vara fisken i vattnet, liksom. Och jag funderade på det här tämligen seriöst, och tänkbart vore det, men – jag kom att tänka på olika situationer som hör till simningen, också. Duschandet! När jag var yngre, och när man åkte och badade, eller när man hade simning (tja, idrott över huvud taget) i skolan, tyckte jag inte alls att det var särdeles genant att duscha naken med en bunt nakna kvinnor i diverse olika åldrar, men nu … Jag blir generad av blotta tanken! Vad är det som har hänt? Har jag månne käkat för mycket äpplen?
 


 
Barnarpssjön.


Att dricka Kafka med kal(c)iumbananer

En härlig eftermiddag har jag åtnjutit idag, flanerandes än hit än dit, med min kära Herr Mina. Fler sådana här dagar, tack?
 


More news from nowhere

Jag finner det närmast underligt hur det plötsligt blev vår nu efter den här ytterst långa, utdragna vinter(dvalan). Det var nästan som om våren aldrig mer skulle återvända - som om den vore en avlägsen dröm ... Men nu är den här, i alla fall. Och jag - vaknar jag själv ur dvalan snart? Det är lustigt, men ingenting känns riktigt påtagligt.
 


 
(Fotograf: Selma)


Behagfullt mulet

Så sitter jag här, i en relativt kall skinnsoffa och med kaffe vid min sida. Min trötthet viskar någonting till mig, men vad? Jag vet inte vad det är längre om nätterna – det är ljust i mina ögon, och jag känner mig vaken, lustfylld, med en önskan att konstruera något – konkret eller abstrakt: spelar roll! Och är man snäll storasyster (och Tochter) går man upp och gör frukost till morgongriniga småsyskon, trots att sömnen verkar som mest just då. Det är alltså därför jag sitter här, med allt ifrån Strindberg, facebook, och Chopin, till worddokument om lärandereflektioner, ägnandes åt allting till en ganska liten grad. Poäng? Det är en behaglig trötthet, det här. Jag trivs. Är det månne sol jag skymtar ute i morgonkylans grå?


Sorrow by name, and sorrow by nature

Ah, grammatiktentan är över! Äntligen. Och Herr Minas sushioskuld togs idag - med sked! Ha! Det är inget skämt, även om det är aningen komiskt. Nåväl, låtom oss fira den härliga känslan av att ha en tenta bortplockad från axlarna, att snön smälter, och att solen skiner, med ett fotografi på Lara Flynn Boyle i hennes bättre dagar: 
 


Tjugu den tjugotredje

Tjugotre, detta tal som alltid hittar mig. Tjugotre, mitt tal. Idag är det tjugo år sedan jag äntrade världen – jag äntrade världen med baken före. Jag moonade för världen, det första jag gjorde! Tjugotredje februari – dagen jag föddes, och dagen Twin Peaks' Laura Palmer dog - - -
 


 
Schukt gammal (sommar)bild! Åh, vad jag var ung!


Ett brev till ett nytt år

Ett decennium till. Jag har nu officiellt genomlevt (snarare överlevt) två. Tvåtusennio går inte att jämföra med något utav alla dessa tjugo - inget år har varit lika fyllt av upplevelser, händelser, incidenter, fall, och jag vet inte vad mer, som detta. Tvåtusennio var ett år fyllt av ett ord på k: Kaos. Kaos uttalat káos, enbart för att jag själv behagar det. Likväl, även brist - brist på insikter. Saker och ting har skett, men ingenting har skänkt mig kunskap - jo, det kanske det har i och för sig, men jag har inte tagit till mig den; jag har ännu inte omfamnat den och gjort den till min egen. Min egoism har varit i vägen hela tiden, och jag har varit blind för Meningen. Jag har mött mina ögon i spegeln, men lika fort har jag väjt undan blicken, för jag ville inte se.
   Det här året börjar jag på ett vis som jag aldrig gjort förut: jag tänker till, och jag tänker efter, på förhand. Det har varit för mycket grus i mina ögon, och nu flyttar jag det till skorna. Jag ska ta det här året och möta allting som jag blundat för, som jag trängt undan från mitt medvetande i det föregående. Det har sagts mig att jag inte har någon självbevarelsedrift, och jag ser det nu - är det då en självutplåning jag bit för bit har byggt på? Jag har inte styrt mig själv i år: självet har styrt jaget in i svarta sår. Men nu ska jag göra någonting annat: jag byter ut impulserna mot ett annat ord på k än kaos: kontroll.


Processekonomi genom automatik

Läs följande högt och rytmiskt i en enda följd (don't cheat):


  
* Rotmos


 
* Potatismos

 

* Lungmos

 
* Äppelmos

 
* Plåttermos

 
* Pulvermos










 
 
Läs sedan det andra ordet nedifrån igen. Blev du också lurad av din egen hjärna? Den ekonomiska hjärnan, alltså ...

I changed my mind so much I can't even trust it / My mind changed me so much I can't even trust myself

Det är mörkt tidigt, som vanligt under den här tiden på året. Det är just det jag tycker om med vintern - Mörkret, mitt mörker. Jag klurade länge på varför mitt rum kändes alldeles kalt och - vitt? på något vis, och kom på att det fattades trevligt ljus. Ja, och nu har jag "julat" till det lite, och höjt den så ypperligt fult kallade "mysfaktorn". Det känns bra. Tror jag.
 


 


 
För övrigt har jag en rolig katt(unge). Hon tycker om att ligga på mina papper när jag ägnar mig åt studier, hon finner glädje i att sova på akvariet när lampan varit tänd, och även på datorn - we all like forbidden warmth (fotograf T.G): 
 


Counting on their fingers, with crumbs down their fronts

Sista dagen på den första VFU:n – ack! Tre veckor är alldeles för kort tid, och jag fattade verkligen tycke för de yngre, de lärande. Med min sentimentala läggning blir det svårt med sådana här ”adjö”, und so weiter. Likväl, vad finnes att göra? Gå vidare! Och bära med mig denna fina erfarenhet, och hoppas att nästa blir minst lika givande. ”These streets are frozen now. I come and go / full of a longing for something I do not know”.


RIP 100 höjdare-Edwin

100 höjdare-vinnaren Edwin Johansson avled igår morse, åttio år gammal. Han var högst troligen Sveriges äldsta metrosexuella person - en herre som trodde att det innebar att vara metrosexuell om enbart huvudet var "förvandlat", och resten utav kroppen "som vanligt". Här är ett tv-klipp från första gången Fredrik och Filip var på besök hos honom: 
 
 


IB Diploma Ceremony

Ack! Så sorgligt, ändå; det här var måhända den sista gången merparten utav vår IB-klas var samlade. Det var en fin avslutning på det hela, och NV-flickorna som närvarade med sina musikaliska gåvor gjorde stort intryck, särskilt hon som sjöng "Gabriellas sång", som redan i sig är så fin - -


- - Gabriellas sång,


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0