Snakecharmer

Insparken avslutades, officiellt, igår kväll, med en livad insparkssittning. Det känns faktiskt tråkigt att det redan är över - ja, jag känner mig numera som "one of them". Det som gjorde saken var att jag fick den bästa faddergruppen: the hippies! Knarkarna! De var finast, och har gjort den här början till en fin början. Jag menar, titta bara på den här stulna bilden:
 
 

Insparken all over again. Jag vet, jag vet, jag måste ha överseende - de andra har aldrig haft någon inspark tidigare, och tycker att det är "jättekul" und so weiter. Jag kan ändå inte känna mig som en av "dem" ännu - IB ligger fortfarande alltför nära mitt hjärta, och framför allt min hjärna. Det kanske kallas att vara "IB-skadad", möjligtvis, och upphör man någonsin att vara det? Men med min pragmatiska natur klarar jag mig i de flesta miljöer, för alla är ändå trevliga och många verkar vara underbara typer. Hm ... Jag antar att jag saknar mina vänner, och är oerhört tacksam över den bästa av de bästa för det finns ingen bättre än - - ja, gissa? S så klart! Varje gång jag träffar henne har jag hunnit sakna henne, och den kommunikation som enbart är vår egen. Där är Sanningen det enda som existerar, och "mycket slöjor" är inga uttryck som våra ordhål sipprar ut med; det är mycket slöjor i världen - beslöjade intentioner, alltså, och vem fan bryr sig. Åh, vad jag längtar efter storm -

För att inte vara som skatan på balkongen, för att skuggorna ska kunna upphöra att hemsöka mig, behöver jag ett miljöombyte, och det snarast. Jag ska låta Europas vägar ta mig till ett annanstans -om än för några veckor. Nu ska jag fylla min urholkade själ med billig sprit och varma, gröna ängar. "I left the north, I travelled south", och sådant där ...