Snakecharmer

Ett decennium till. Jag har nu officiellt genomlevt (snarare överlevt) två. Tvåtusennio går inte att jämföra med något utav alla dessa tjugo - inget år har varit lika fyllt av upplevelser, händelser, incidenter, fall, och jag vet inte vad mer, som detta. Tvåtusennio var ett år fyllt av ett ord på k: Kaos. Kaos uttalat káos, enbart för att jag själv behagar det. Likväl, även brist - brist på insikter. Saker och ting har skett, men ingenting har skänkt mig kunskap - jo, det kanske det har i och för sig, men jag har inte tagit till mig den; jag har ännu inte omfamnat den och gjort den till min egen. Min egoism har varit i vägen hela tiden, och jag har varit blind för Meningen. Jag har mött mina ögon i spegeln, men lika fort har jag väjt undan blicken, för jag ville inte se.
   Det här året börjar jag på ett vis som jag aldrig gjort förut: jag tänker till, och jag tänker efter, på förhand. Det har varit för mycket grus i mina ögon, och nu flyttar jag det till skorna. Jag ska ta det här året och möta allting som jag blundat för, som jag trängt undan från mitt medvetande i det föregående. Det har sagts mig att jag inte har någon självbevarelsedrift, och jag ser det nu - är det då en självutplåning jag bit för bit har byggt på? Jag har inte styrt mig själv i år: självet har styrt jaget in i svarta sår. Men nu ska jag göra någonting annat: jag byter ut impulserna mot ett annat ord på k än kaos: kontroll.