Det vilda har inga ord.
Jag tänker på Tranströmers dikt "Från mars -79", jag tänker på "Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk" ... Jag har saknat språket på sistone - ord finns det i överflöd. Jag vet inte vad det är, men ingenting brinner, ingenting är vidunderligt. Allting är ljummet. Jag måste ha hett eller iskallt för att jag ska känna något, för att jag ska kunna andas. Jag saknar skelett i garderoben; jag saknar likasinnade. Jag tänker att minnen är citat. Nåväl! Jag får väl ta och hoppa bungy jump eller leta upp katten--
Kommentarer
Postat av: ema
Känner ungefär samma sak, mer eller mindre apatisk faktiskt, & jag som är the wild child i släkten... Nåja, snart drar väl stormen över oss (igen).
Postat av: j a g
Precis. Apati. Likgiltighet, närmast. Ja, jag väntar på stormen, hoppas den infinner sig snart---
Postat av: K.
Åh, det är precis jag känner också - men inte kan jag beskriva det lika fint som du :*
Vi är väl skadade, alla tre --
Postat av: sofia
Du brukar ju vara bra på att dra till dig galenskaper... Men - jag förstår vad du menar! Jag känner mig som ett beskedligt lamm nu förti'n. Tur då att katterna finns för att mystefiera vår vardag..
Postat av: j a g
Sofia - jag vet! I seem to have lost my mojo, va! Jag har en slags svacka. Ha! Yeah, tacka vet jag katterna för oss lunatics ...
Trackback
