Snakecharmer

Underbara människor:
 

 
 
Så var det det här med självbevarelsedriften ...
Jag har kört Gustavsbergsbussen en gång för mycket --
 

Förförisk förfäran
 
Se upp. Jag är omgiven
av minfält.
Det är en laddad värld
som attraherar svagheter
en förnimmelse sedan
vidarekopplad i strömningar
till förvirring – en förvillelse
 
Ingen tid lämnad för
värjan när det kommits
för nära ett ansikte med
ögon som magneter
som attraherar svagheter
som universums svarta hål
 
Vem har tryckt sorg
på dina läppar?

- - -

   Vilken makt ett tanklöst barn hade att förkasta. Att överleva.
   På så sätt nöts den ena generationen mot den andra. Blir till ben, stoft. Glöms bort. Ariah log elakt då hon tänkte på hur lite löftet om himlen betydde om man förlorade jorden.

Nästan allt tycktes möjligt när man stirrade uppåt floden och såg de häftiga vågorna som störtade sig ner mot en i en ström som såg ut att sträcka sig ända bort mot horisonten, mot oändligheten. Där, vid flodens källa, låg framtiden; bakom en blev den till det förflutna. Bara det flyktiga, efemära ögonblick då den passerade var levande, och det levde inom en.

Spring, spring! Spring för livet.

*
 
Jag tar mig rätten!
Jag tar mig rätten att glädjas
åt tankegångar farna mot
en själ jag ännu känner, och
känner i mig, en själ vars tid
begynte en dag som denna
vars tid är utan ände, en själ
vars spår är oförgängliga
Jag tar mig rätten!

Skillnaden mellan Kronos’ klocktid och Kairos’ rätta och gynsamma ögonblick är enkelt uttryckt skillnaden mellan att ”göra någonting rätt” – mekaniskt efter klockan – eller att ”göra de rätta sakerna” – vid de rätta ögonblicken.

Höst

Det är maskerad på gång och
Naturen ikläder sig mig
- äntligen!
med Naturen i rollen som mig
själv kan jag dra mig till-
baka, blott för att beskåda
utan inverkan
i skuggan av mig själv
på rollen av mig själv
möter jag min Melankoli
förutan fru Sols genom-
skådande strålkastarljus
bliver jag min Melankoli

 
Hon var den lätta fågeln och den ljusa källan,
hon var den hemliga vägen och den skrattande busken,
hon var den druckna och orädda sommarnatten.
Hon var oblyg och skrattade utan måtta,
ty hon var skogens ljusa dotter;
hon hade lånat gökens instrument
och vandrade spelande från sjö till sjö.

- Edith Södergran

  
Vi låter en vis man säga det vackert:
   

.
   
Jag vet att jag visste att jag skulle sitta som jag sitter nu, som jag suttit i månadernas huvudmitt när friheten trängt sig på. För visst är det så att friheten är ångestfylld, likväl föredrar jag den framför kvalmig instängd trygghet. Jag föredrar att vistas i cirklar ute i tom luft än att vistas i en fyrkantig låda med triangulärt tak över huvudet. Likväl! Likväl! Det är en saknad, likväl – en saknad av den lilla trygghet som befann sig i de centrala delarna av en såkallad kropp, mitt i total osäkerhet, med hemliga domstolar och spioner i varenda hörn. Vem ska dyrka mig nu? Vem ska jag dyrka nu? Som den narcissist jag är smeker jag min egen kind, samtidigt som jag tittar snett på min profil ur profil. Jag får alltid exakt precis det jag behagar mest; jag får alltid exakt precis det jag fruktar mest. Jag är den jag alltid varit – någon annan.

100 höjdare-vinnaren Edwin Johansson avled igår morse, åttio år gammal. Han var högst troligen Sveriges äldsta metrosexuella person - en herre som trodde att det innebar att vara metrosexuell om enbart huvudet var "förvandlat", och resten utav kroppen "som vanligt". Här är ett tv-klipp från första gången Fredrik och Filip var på besök hos honom: 
 
 

Ljuga alltså! Göra nya krumbukter utan att lyckas lura någon! Det äcklade mig! Nedtryckt av betänkligheter, kastad hit och dit mellan mina olika planer för att komma ut ur denna labyrint som ingen utgång hade, greps jag allvarligt av önskan att försvinna och så undandra mig de tråkiga förhör som väntade mig, leta reda på någon håla i skogen där jag kunde gömma mig och förgås som ett vilt djur när det känner döden nalkas.

 
I kvarteren bakom stationen,
jag frågade poeterna som satt där på rad
Dom bara glodde kaninögda rakt fram,
Till slut, till slut sa en av dom:
Vad kan vi om sånt?

Kärlek är för dom, dom som har tur

Det måste emellertid erkännas att pessimismen, som massan tar efter bokstaven och oriktigt förväxlar med hypokondrin, att den i sig själv utgör ett ganska muntert och mycket tröstande sätt att se tillvaron i vitögat. Eftersom Allt inte annat är än ett relativt Intet, tjänar det då någonting till att man gör så mycket väsen av det; desto mer som själva sanningen inte är annat än ett gottköpssanning? Har man inte nyligen upptäckt att sanningen av i går förvandlas till dumhet dagen efter? Varför då ödsla sina krafter och sin ungdom på att upptäcka nya dumheter. Det enda säkra är att döden väntar oss. Alltså låt oss leva! – För vem? För vad? ...Å!...

Du ska tacka dina gudar om de tvingar dig att gå, där du inga fotspår har att lita på. [...] Du ska tacka dina gudar om de gör all skam till din. Du får söka tillflykt lite längre in.

Alternativ egoism
 
Här står jag
mitt i mitt Nu, men
det vill inte greppa tag om
mina händer då mina händer
verkar rygga tillbaka i rädsla
för ägaren utav dem själva
så,
jag kurar ihop mig likt en ofödd
i violiner och pianospel(ad av
någon annan)
för,
vad kan jag om kontroll?
Min roll har alltid varit drivkraften
mot ständigt växande mål, och
trots noll bollkoll leder jag
äpplena in i korgarna, med en
egoism fylld av empati