Förförisk förfäran
Förförisk förfäran
Se upp. Jag är omgiven
av minfält.
Det är en laddad värld
som attraherar svagheter
en förnimmelse sedan
vidarekopplad i strömningar
till förvirring – en förvillelse
Ingen tid lämnad för
värjan när det kommits
för nära ett ansikte med
ögon som magneter
som attraherar svagheter
som universums svarta hål
Vem har tryckt sorg
på dina läppar?
- - -
Jag är såå fascinerad över hur du kan skriva sån't här. Jag fattar ingenting, precis som på svenskalektionerna. Faktum är att allt påminner mig om svenskalektionerna, så du har verkligen lyckats! :O
Ha! Vad rolig du är, Johan! Tack ska du ha - det är väldigt smickrande ...
Jag hoppas du är inte är sarkastisk, för det är jag absolut inte. Liksom... Hur kan du ens komma på det där du skriver? jaa, fascination är rätt ord! Sen vill jag inte verka överhypad, för det är något dikter sällan gör mig, men har du några planer med ditt skrivande eller är det bara bloggande som gäller?
Nä, det är klart att jag inte är sarkastisk! Tack, igen! Hur jag kommer på det? Det gör jag inte - det kommer liksom över mig - jag kan inte kontrollera det ... Planer? Ja, du - hittar man en intresserad förläggare så vore det fint. Men jag avvaktar, än så länge--
vackraste dikten hitills. ;)
åh, Alice in wonderland - tack!
