.

.
   
Jag vet att jag visste att jag skulle sitta som jag sitter nu, som jag suttit i månadernas huvudmitt när friheten trängt sig på. För visst är det så att friheten är ångestfylld, likväl föredrar jag den framför kvalmig instängd trygghet. Jag föredrar att vistas i cirklar ute i tom luft än att vistas i en fyrkantig låda med triangulärt tak över huvudet. Likväl! Likväl! Det är en saknad, likväl – en saknad av den lilla trygghet som befann sig i de centrala delarna av en såkallad kropp, mitt i total osäkerhet, med hemliga domstolar och spioner i varenda hörn. Vem ska dyrka mig nu? Vem ska jag dyrka nu? Som den narcissist jag är smeker jag min egen kind, samtidigt som jag tittar snett på min profil ur profil. Jag får alltid exakt precis det jag behagar mest; jag får alltid exakt precis det jag fruktar mest. Jag är den jag alltid varit – någon annan.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag dyrkar dig. Fast jag kanske bara idealiserar dig. Kom till bukt med det här nu! Inte ens säger jag mitt namn - vilken ynkrygg jag är. En liten feg narcissist. Som inget borde säga. Som inget borde göra.

2009-09-10 @ 22:07:39
Postat av: j a g

men ack! åh! hur kan du skriva så där utan att ens ge en hint om vem du är (v a d du är snarare, kanske)--

2009-09-11 @ 08:09:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0