Snakecharmer

Hand(ling)
 
De tar dig i handen, säger ”det är för dig vi gör det här”, och menar att de vill tysta sina egna samveten, den stora Skulden som verkar innanför skallbenet på dem. Nätverken klipps itu och du får varsamt men fort gripa tag i slamsorna – såvida du inte vill förlora dem.
 
Du gömmer dig under täcket och tänker att minuterna är alldeles för korta, försvinner alldeles för fort, för hur skall du till att hinna omfamna snöflingorna innan de försvinner när Tiden rinner under täcket med dig.
 
Det verkar till synes inte existera ett botemedel, en medicin, en drog, ett gift som skall skölja bort skölja undan händerna som tar dina, som du motvilligt emottager i rädsla för att förlora Tryggheten som du avskyr.
 
Dagen är din Nemesis och Natten din musa; vitt kontra svart, säger de – likväl vet du själv att det är vitt som är återspegling, och svart som är glömskans och drömmarnas slöja. Blunda, släpp de hycklande händerna. Blunda: bliv din egen handling.

Juldagen ...

Detta skulle i så fall vara människans väsen: att vara ett löfte och en uppgift. [...] Övermänniskan är således inte att uppfatta som en ”superman” i amerikansk bemärkelse, utan helt enkelt den nutidsmänniska som bejakar de principer om självstyrning och delaktighet [...]: att vilja ge mening åt tillvaron och inte bara låna tolkningar från läroböcker och lärare eller från massmedia. Att välja en personlig etik och inse att den slutgiltiga lösningen på livsgåtorna aldrig kan nås, utan att det istället blir en evig återkomst av samma saker. Det är detta som ger människan frihet. Därigenom är existentialismen en humanism. ”Gud är död”, förkunnade Nietzsche och menade Gud i de olika former som tillbeds i religionerna. Människan står ensam

Själva begreppet [...] är så ovanligt tilltalande för den väsentliga del av vårt jag som sysslar med symboler, som lever i symbolernas värld, som vi föraktar därför att den inte är verklig, precis som det i och för sej skulle vara något särskilt hedrande att vara verklig, att vara trogen sin verklighet, när det finns så många overkligheter som det är mycket viktigare att vara trogen. [...] finns det några meningsfyllda handlingar, finns det inte bara symboliska handlingar[?]

Men allting måste hända, det finns förlopp som man inte kan ingripa i därför att de är så djävulskt logiska, så oåtkomliga för ens ansträngningar att det med ens tycks meningslöst att man överhuvudtaget existerar med sin fria vilja, sitt mänskliga förnuft och alla de där agremangerna som det talas så mycket om.

Svar(t)
 
Vi tar aldrig itu--
Nej! Vi lämnar åt nätterna
att sköta allt som försvars-
mekanismerna trängt undan
åt oss
 
och soldaterna lär sig
mörda per automatik
och fyller psykhemmen
men sina traumatiska
minnen som de först nu
kommer ihåg
 
Nej, för de har låtit
nätterna omhändertaga
svärtan tills mardrömmarna
skrapat allt för djupt in
i medvetandet, och över-
lämnat sig till grubblerierna
i detta spöktåg, med smak
av insomnia
 
Jo, alltid finnes berusningen
och alla sinnens rus -
den tillfälliga glömskan
likväl, vem kan (för)neka
Natten? när hon kommer
med sin tunga
hand och smeker förför-
iskt, gräver sig ned och
gör zombies av liken
i garderoben ...
 
Älska med henne! Det
är på det viset det är
möjligt att ta itu
med svärtan, med smärtan
Bliv den! ty den kan
icke förnekas utan att man
själv förintas när
speglarna vägrar möta
ens blick

Man är ensam i rymden, utkastad som en flotte i havet, blottad för den som en piltavla för pilarna, man kan inte längre springa undan sin dom och vad som helst kan hända. Man kan vänta örnar eller hökar som faller ner ur stjärnorna och rasande slungar sej över en, eftersom man själv är den enda i hela världen som är mjukt, nånting för en näbb att dyka in i, nånting för en klo att hugga fast i, man kan vänta meteorer eller vad som helst som slitsar upp ens bara bröst, naket mot oändligheten, men så händer bara det att rymden börjar sjunga, rymden börjar sjunga av ensamhet. »Bara» - men nej, det är inte så »bara», det är förfärligt nog.
   Lite sång, tänker ni, lite sång kan man väl stå ut med; men det är inte så: man kan inte stå ut med det, man bara måste. »Rymden», det löjliga begrepp som man vågar bolla med när man går omkring [...] och ser himlen skymta över syrenhäcken, rymden [...] sådan den visar sej för en när man ännu bara vistas i det lilla hål på jorden där man har fötts, växt upp, misshandlats eller misshandlat och med det snaraste skall dö, den rymden är bara en lögn för den som har upplevt hela dess ofantliga, förtärande, förbittrande ensamhet, fjättrad vid ett blankt metallfält och med ingenting omkring sej och över sej än den väldigaste, den ensammaste av alla ödsligheter, av den hela rymden, vars ohyggliga utsträckning man aldrig medan man levde i sitt hål på jorden vågade grubbla över, den är ju som en brunn utan botten, man lutar sej längre och längre ut i hopp att få se vatten, få se något fast, bara inte denna skrämmande tomhet, och till slut har man lutat sej så långt ut att man faller och då faller man och faller och faller hela sitt liv utan att uppleva annat än detta störtande utan mål och man dör alltjämt fallande och utan att ändå ha nått något slags botten förintas man under själva fallet och uppslukas av tomheten efter sitt ömkliga misslyckade försök att fylla den med mening, med bottensökandets mening.

S(ch)nee
 
Hur många ögon av sten
låtsas inte tindra

men jag

beskådar snön och finner
det oerhörda i en snö-
flingas struktur – en genuinitet
som av liv, ty vatten-
molekylerna har ett
temperament, och reagerar
på omgivningen(s)
 
och jag
 
glömmer bort, gömmer undan
mig själv ett litet tag, och
låter de vita kristallerna
skina

När jag var i L-köping hos min kära S fick jag se följande, aningen tragikomiska, kortfilm (Se hela - annars är förlorar det sin poäng):
 

Detta att ständigt veta: ingenting är mitt och kroppen allra minst, de rörelser jag gör [...] har jag blott till låns, tankarna som surrar i min skalle är bara hyresgäster över natten där, hemlösa par som hyr ett kärleksställe, [...] stunderna av ljuv oro i mitt hjärta är stulna från det rederi som anställt mej.

Fördömda värld där någon får en spark varenda gång man lyfter foten och där någon krossas varje gång man sätter ner den.  

-
 
Varenda plus, varenda minus
är en måltavla för mitt skrupel-
lösa koketteri som leder till
andras eller förvillar, och
hämningslöst finner jag svag-
heterna med ett ögonkast,
jag vet, jag vet – precis, vad
jag gör. Och alla krig ut-
löses exakt som jag behagar
och jag krossas, jämnas med
marken, men reser mig allt-
id ur askan, för jag är mer än
eld -
 

?-kvinnan
 
Kvinnan med de ständiga frågetecknen
- där stod hon med sin skolsköterskeröst
klippte och klistrade på måfå i orden
och hennes kycklingkropp – den där
femininiteten som varken är plus eller
minus – vem ska då attraheras?
Kvinnan med frågetecknen tror
att hon uppfinner hjulet! var gång
hon uttrycker de skränigt uttalade
banaliteterna, och jag – dör -

[Jag är medveten om att jag har citerat följande förut, någon gång, likväl tål det att upprepas]  
 
Det farligaste, det han mest av allt ville varna för, den enskilda faktor som sänt hela kompanier av unga stackare in i dårskapens dimmor, var dock bokläsningen. Denna ovana hade ökat under den senaste generationen, och farsan var outsägligt tacksam för att jag själv inte hittills visat sådana tendenser. Sinnessjukhusen var överfyllda av folk som läst för mycket. En gång hade de varit som du och jag, kroppsligt starka, frimodiga, nöjda och balanserade. Sedan hade de börjat läsa. Oftast av tillfälligheter. En förkylning med ett par dagars sängliggande. Ett vackert bokomslag som väckt nyfikenhet. Och plötsligt var ovanan född. Den första boken ledde till nästa. Och nästa, och nästa, länkar i en kedja som ledde rakt ner i mentalsjukdomens eviga natt. Man kunde helt enkelt inte sluta. Det var värre än narkotika.

Läs följande högt och rytmiskt i en enda följd (don't cheat):

Frö
 
När det kom en knapp
plockade jag bort den
planterade dit ett frö
dess förvandling: knoppar
och alla utblomningar
 
Nej, bädda icke in
min kyla! Släpp fri,
släpp fri,
och jag skall växa

När man läste Twilight för flera år sedan var det med spänning – det var fint, och vampyrer har man ingenting emot. Filmatiseringen av den var inte en besvikelse, likväl kändes den inte på samma sätt som boken. Igår var S och jag at the cinema och såg New Moon. Jag tror det kan bero på att vi är för gamla för det hela, för vi skrattade/kvävde skratt när skådespelarna skulle spela allvarliga, och åt alla överdrivna scener. Vad hände med allt det man uppskattade förut? Som bortblåst av överspelande skådespelare som får det att se löjligt ut, eller får gå i slow motion för att understryka magin i sin roll. Det var bitvis väldigt klyschigt, och inspirerat – jag tänker först och främst på Romeo och Julia, som även kommer på tals i filmen (Edward har haft hundra år på sig att läsa allt och kunna allt, och därför kan han alla repliker utantill).
   En sak jag reagerade på var att Edward och Bella nästan aldrig tycktes le eller skratta med varandra; jag begriper det här med att de lider – det är en tragisk kärlek, men det är som om kemin de har blir för mycket skådespel. Böckerna kändes muntrare, eller har jag fel? New Moon kändes tyngre än den första delen, och sitter man inte där med sitt kritiska huvud och ser alla bristerna kanske man kan uppskatta det – om man är tonåring, i varje fall.
   Lite creds får man väl lov att ge till filmen – det måste varit ytterst svårt att komprimera en hel (ungdoms)roman till en film på två timmar. Men när de uttrycker repliker som ”On one condition. Marry me, Bella” kan varken S eller jag hålla minen, och brister ut i skratt.

Det är bara tjuvar och barn som springer.  

Du kommer att finna att det är ganska lite av rent vit färg i moln. Ändå säger folk att de är vita.

Mmh, The Strokes har också någonting över sig som ger dem en "float on"-känsla - fast på ett annat sätt än Modest Mouse. Och Julian - ah, det är någonting sexigt sunkigt med den människan. "Whatever happened":