Hand(ling)
Hand(ling)
De tar dig i handen, säger ”det är för dig vi gör det här”, och menar att de vill tysta sina egna samveten, den stora Skulden som verkar innanför skallbenet på dem. Nätverken klipps itu och du får varsamt men fort gripa tag i slamsorna – såvida du inte vill förlora dem.
Du gömmer dig under täcket och tänker att minuterna är alldeles för korta, försvinner alldeles för fort, för hur skall du till att hinna omfamna snöflingorna innan de försvinner när Tiden rinner under täcket med dig.
Det verkar till synes inte existera ett botemedel, en medicin, en drog, ett gift som skall skölja bort skölja undan händerna som tar dina, som du motvilligt emottager i rädsla för att förlora Tryggheten som du avskyr.
Dagen är din Nemesis och Natten din musa; vitt kontra svart, säger de – likväl vet du själv att det är vitt som är återspegling, och svart som är glömskans och drömmarnas slöja. Blunda, släpp de hycklande händerna. Blunda: bliv din egen handling.
