De dömdas ö, Stig Dagerman
Man är ensam i rymden, utkastad som en flotte i havet, blottad för den som en piltavla för pilarna, man kan inte längre springa undan sin dom och vad som helst kan hända. Man kan vänta örnar eller hökar som faller ner ur stjärnorna och rasande slungar sej över en, eftersom man själv är den enda i hela världen som är mjukt, nånting för en näbb att dyka in i, nånting för en klo att hugga fast i, man kan vänta meteorer eller vad som helst som slitsar upp ens bara bröst, naket mot oändligheten, men så händer bara det att rymden börjar sjunga, rymden börjar sjunga av ensamhet. »Bara» - men nej, det är inte så »bara», det är förfärligt nog.
Lite sång, tänker ni, lite sång kan man väl stå ut med; men det är inte så: man kan inte stå ut med det, man bara måste. »Rymden», det löjliga begrepp som man vågar bolla med när man går omkring [...] och ser himlen skymta över syrenhäcken, rymden [...] sådan den visar sej för en när man ännu bara vistas i det lilla hål på jorden där man har fötts, växt upp, misshandlats eller misshandlat och med det snaraste skall dö, den rymden är bara en lögn för den som har upplevt hela dess ofantliga, förtärande, förbittrande ensamhet, fjättrad vid ett blankt metallfält och med ingenting omkring sej och över sej än den väldigaste, den ensammaste av alla ödsligheter, av den hela rymden, vars ohyggliga utsträckning man aldrig medan man levde i sitt hål på jorden vågade grubbla över, den är ju som en brunn utan botten, man lutar sej längre och längre ut i hopp att få se vatten, få se något fast, bara inte denna skrämmande tomhet, och till slut har man lutat sej så långt ut att man faller och då faller man och faller och faller hela sitt liv utan att uppleva annat än detta störtande utan mål och man dör alltjämt fallande och utan att ändå ha nått något slags botten förintas man under själva fallet och uppslukas av tomheten efter sitt ömkliga misslyckade försök att fylla den med mening, med bottensökandets mening.
