Eget var, att ju mera han lärde se, desto mera mörkrädd blef han. Han blef till och med rädd för spöken! Ja, mine herrar, det är verkligen sannt; och de spöken, han fruktade, äro sedan urminnes tider kända i verlden under namn af Okunnighet, en vidunderligt tjock fru, klädd i något blankt hvitt tyg, Sjelfklokhet, dess långhalsade dotter, som alltid går och klifver på söta mammas släp, och Stortalighet, som säges vara vålnaden af en gammal fransysk språkmästare, hvilken i lifstiden lärer varit slägt med dessa damer och ofta synts i deras sällskap.
There's a place I must go / for my heart is a child
Juldagen bragte en mycket lyckad och angenäm afton som spenderades med vackra, kära och bekanta ansikten. Kvällen fick sin start i Öxnehaga där en tjugoårsdag firades i förtid, med kladdkaka, vin och bål, för att fortsättas och avslutas i dimman, i musiken, och i mängden.
krossar aldrig hjärtan, kanske lämnar, försiktigt, låter Tiden göra det fegheten hindrar ifrån, smyger iväg, men aldrig ... och alla ögon alla öron jag rör vid - för en stund - för en blund - och vidare - nästa - var är jag? vem är jag i allt detta? jag vill inte utsätta det sköra för ännu ett barn, för ännu något nära, som jag antingen utsätter för alarmtystnad eller inte kommer tillräckligt nära, blir för lite att bära, för lätt för att hålla kvar, ensam eller i ensamhet. kanske det faktiskt är rädslan för bindande händer jag måste möta, rädslan för det som varar, för det som kallas att älska - äckel - vill väl inte älska - måste jag älska? - kan jag inte älska utan att älska dem? - men vem är jag? du vet passionen är enbart minutiös, glöm, glöm, dröm, dröm, dröm och gå vidare -
Huru månget tillfälle att i större eller mindre mån göra godt går ej genom obeslutsamhet förloradt! Under det att vi fråga oss: "skall jag, eller skall jag ej?" flyr stunden, och den glädjeblomma, som vi hade kunnat givfa, är vissnad och kan ofta ej mer af en ångerfull tår återlifvas!
Nu, efter sjukt många om och men (bussar, snö, flyg, och framför allt fullständigt galna tåg) är jag hemma efter en dag i Tidaholm och sex dagar i Paris med mina brushur. Det har varit en förträfflig och konstant knäpp tid med allt från roliga äventyr till superba sevärdheter. Fotografier kommer senare, om en stund, eller flera! Tills dess, söte Milan Stankovic som sjunger en gammal balkanvisa från förr (en av resans låtar, ha ha):
Jag var på lillebror Edvins lucia, som var utomhus. Det var kallt (oerhört kallt) och tidigt men det var sympatiskt med alla barnröster som sjöng fel, sjöng i otakt, sjöng falskt. Edvin var en tjock liten tomte.
Drick! de förflyga de susande perlorna: drick! Skynda! det ljufva, det ädla, det höga söker du fåfängt, sen anden förgick. Dåren, som fäste vid skummet sitt öga, vatten, blott vatten, på läpparna fick,
Njut! de försvinna, de tjusande stunderna: njut! Ytterst förfinade, känslan och löjet reta, och domna, i samma minut. Snappa i flykten behaget och nöjet: högst är raketen, i det han går ut.
Så var även denna VFU-period passerad ... Det känns tomt, på något vis. Efter fem veckor hinner man lära känna alla relativt väl, och komma in i det hela, bli en del utav det, och så plötsligt är det dags att lämna. Jag kommer att sakna mina söta handledare, och de underbara eleverna på Attarpsskolan - det är fint att komma till en plats där man känner sig uppskattad och välkommen. Men nu ser jag ytterst mycket fram emot Paris nästa vecka - ja, jag behöver det -
Stilla som när snö faller visst gick det för snabbt
Det är mycket uppståndelse och ståhej kring wikileaks egen Julian Assange, och självfallet är det oacceptabelt och hemskt ifall denne har begått några sexbrott, men wikileaks idé är inget jag egentligen kan vara emot - folket får se hur allting ligger till bakom stängda dörrar. Visserligen är det risk att vissa saker som inte borde läcka läcker ut, men det är väl det dåliga med det hela. Sedan har jag även hört en del konspirationstankar om det hela med wikileaks - att det är fejkat, för att på något sätt vinkla allting. Men för att förklara det hela måste man gå in på illuminati och allt det här, och det orkar jag inte ... Ärligt talat är jag inte särdeles insatt. Men. Men. Den första gången jag såg Julian Assanges nuna i tv-rutan blev jag tagen av hela hans appearence. Den mannen är oerhört tilldragande. I alla fall när hans hår ser ut på det där sättet, ni vet. Ja, verkligt galet attraktiv på det där närmast farliga viset - - -
Jag faller för androgynitet i alla dess former - det är allt som oftast det som förför mig. Lyssna på ett oerhört intressant radioprogram, där min vän Sofia pratar om androgyner i litteraturen. I programmet diskuteras bland andra den här ytterst attraktiva androgynen - Annemarie Schwarzenbach: