"Champagne vinet", Frans Michael Franzén
Drick! de förflyga de susande
perlorna: drick!
Skynda! det ljufva, det ädla, det höga
söker du fåfängt, sen anden förgick.
Dåren, som fäste vid skummet sitt öga,
vatten, blott vatten, på läpparna fick,
Njut! de försvinna, de tjusande
stunderna: njut!
Ytterst förfinade, känslan och löjet
reta, och domna, i samma minut.
Snappa i flykten behaget och nöjet:
högst är raketen, i det han går ut.
Ha! Lustigt! En vän till mig började helt oförhappandes tala om den här dikten i kväll; hon pratade tydligen om nyår (vilket jag inte förstod först eftersom jag fått i mig ett par glas vin), att hon ville läsa upp en viss dikt som handlade om champagne, men att hon tyvärr hade för ilitterata vänner. Och då kom jag tänka på att jag just läst denna här. Och det visade sig vara samma dikt som hon talade om. Det är så: först har man aldrig hört det, sedan hör man det en gång sedan hör man det överallt.
Ha! Det är allt bra lustigt det ... Jag måste säga att det faktiskt är sjukt random! Men det måste vara som du skriver, att man först aldrig har hört det, och sedan hör man det konstant. Bara för att man känner igen det!
