Snakecharmer

I must have taken too long
forsaken your song assimilating eye flush
   and thoughts of distance made me deaf of your voice –
that voice that once pierced me like an arrow of fire
   and perhaps a shot of endorphin.
I looked at your hands and mine
   were as of a childs in comparison
and in general. Now you look to the ones that usually look
   to the opposites
now experimenting with the similarities, but I:
   I have never been green--
 
 

Blue
 
Hands as blue as a hand-
ful of water
 
What would it take to
make her blue eyes
wake into mine?

När solen kommer

 
Fönstret ljög om värme
och min urblekta själ fladdrade
iväg som en fjäder i storm
 
En ofrivillig plan
om besegring, bestigning
av sköna berg - det är
inte ens jag, men ändå
kanske mest av allt
 
Solen kom i ansiktet
på mig, fick mig
att kisa. Jag är fångad.

Jag vet inte

 
Jag den minst bundna
uppfattades som bindande
jag den minst tvungna
uppfattades som unge
 
jag vill ha händer
som inte drar
 
min nakna päls
är utsliten och
behöver kanske
ytterst lite av
- ja, vad?
vet inte …
 
Jag vet inte …

.

 
Jag är en tyst tyngd
Nu vill jag vara den molnlätta(s)
lilla hand --
 
 

(Stulen bild)

Det här röda vinet är som blod, fast utan den där järnsmaken som jag saknar. Det är inget gott vin. Gammalt kanske – jag vet inte, jag bryr mig inte. Jag måste alltid röra på mig, syssla med någonting fullständigt polemiskt eller tankemördande för att glömma bort mitt eget svarta lynne, annars finns en risk att jag drunknar insnöad i damm eller kanske i det vatten som jag är. Tänd eld på mitt vatten, för jag vill inte flyta, jag vill ju flyga. Förvånansvärt hur lite det är som krävs för att jag ska bli uppgrävd, uppryckt ur mitt eget huvud. Jag sade någon gång att jag inte vet vem jag är, men jag ljög. Jag vet alldeles för väl om vem jag är och varför jag är – det är det som gör mig.

-

Händer Ofta
   Fingrar På
 
”Jag visste innan jag
träffade henne att jag
kommer förlora henne”
 
Det är en oblyg försiktighet
- For what cause?
      Ge sig hän, borde man
         Hänge sig, tordes man
Innan (o)tiden
   hälsar harklandes
 
Hårstrån i munsmyg
   Fega hjärtan vill ha
Berusning

Sockermun

 
De ryska sagorna talade om flickor med
sockermun, och jag tror jag förstår nu
 
Brinnande himmel ta(r) mig dit
Jag är ett barn igen, sockermun
 
Jag väcker mig drömfull
Tänk om - -

Det är allmänt rörigt på HLK
 
Skriv ned något om det här, sade han. Skriv!
Om metoderna, för hur ska man veta att det
fungerar, måste fundera ut
de rätta orden som man aldrig får ge
uttryck för det rätta svaret är individ-
uellt som varje tolkning av begrepp-
en eller kanske ordkonsten -
Jag menar: originalitet eller ekolali?
 
Är behärskning av genren således
det primära? Icke! I bedömningen?
 
JAG ÄR INTE ÖPPEN
JAG ÄR TOM(HET)

är jag då ett eko, eller är jag
parafras? när jag lånar
för vidare märkning av min
begåvning eller kanske
oförmåga, eftersom min
tolkning blir vidare en annan(s)
tolkning av en tolkning
 
Det är förvirrade skåningar,
det är motoriskt virriga göteborrgare
och en pensionerad annan -
och vi – vi kokar soppa på en spik!

Prelude

 
Det sista som lämnar mig är förväntan. Det är vitt i fönstret
vintern tycks ha lagt sig på mage -
den vill inte lämna nu när den har varit här all den här
tiden, tiden som har fått mig att tvivla på sin existens.
Snögubbarna har packat sina resväskor, men fötterna
är till synes fastfrusna i marken. De väntar
på vårens stormning av vintertid.
 
Det är en extatisk rysning som rusar igenom mig när solen
droppar ned snövitt till flytande och
annat liv. Har jag fått välling i huvudet?
Mina sinnen förkastar inte längre ljuset--
 
Behovet av täcken är inte längre en självbevarande
kraft; nej, det utplånar min flygförmåga! Och jag
vänder ryggen till tak och väggar.
Mina fingrar kittlas till öppenheten och de där
ängarna, kullarna som gör mig lika grön som
en vierge -
 
jag kanske är
 
en fågelskådare i jakt på den ultimata friheten
och mina skuggor har gjort mig till den
jag är
 
inte rädd
för sanningen är enbart Natur och
ingenting annat
kan röra (vid) mig
 
Nu doftar vägarna, och jag lyssnar
jag lystrar till deras lockelse,
lyder mina sinnens pustar
 
Ty det är unmöglich att fly
sin natur
 
Det sista som lämnar mig är förväntan.

(B)anor

 
I hela min världsliga levnad
har jag längtat till Neptunus …
 
Sedan jag rann ut som den förstfödda
har jag aldrig tyckts finna en ände
ty vägen är en cirkel runt en sol
 
Jag har tagit flera steg utan-
för ringen som omsluter mitt klot -
men åt annat håll! Och
bränt mig på barnfingrarna …
 
Det finnes inga gränser för möjlig-
heterna, och att vara medveten om det är -
livsfarligt -
 
Jag vet att blickar kan blomma
som vårar i vinter, med magnituder
som melankoliska höstar
eller sommarstorm
 
Och det är när natten nalkas
och vaknar ur dagens dvala
som mitt blod blir påmint
om sin existens
 
Det är ett blod som smeker Döden,
självaste Döden – allting,
allting för att få leva -

för jag är inte Månen;
jag styrs inte av min bana