Snakecharmer

Den molnlätta lyckan (om allting vore enkelt)
 

att brinna för elden
 
stjärnor som farkoster genom ett fönster
(är) eld som alltid finnes vid ens sida
och man längtar efter ansiktet omfamnat
av händer, hår struket åt sidan av händer
för att inse att man lever för att (få) lida
en masochistisk dröm om röda mönster
på nariga läppar som aldrig tuggat oblat
ömma av glöden som är (det) som tänder

  
Uppgivenhet. Nej stryk och stryk åter
jag menade likgiltighet
för känslan är inte(t)
 
jag trodde händer kunde
ge mig ett hjärta forma om
jag ändå kunde drömma om
en annan typ av
accepterad lycka
 
(hon är fågeln som aldrig anländer)
 
mjuka tassar på mitt ansikte
smeker bort
en svart hylla ovanför
revbenen eller mitt i
klolöst ge(r) mig
päls(ar) att gömma min
besvikelse i

ty jag är inte en
och ett kallt  h å l
att trycka läppar på
 
jag tänker bli en
pappersbok man måste
öppna för att komma
in och knacka känna
på skyltar om jaget
för att dölja sängögonen
i n n a n och dess-
förrinnan jag blir såld
 
måste sluta flyta
i (sj)öar måste snyta
allt sluta snyfta efter
frihet och tyglar

Ljus
 
Jag tänkte på dammet, sade den unge herrn i filmen.
Dammet i solskenet som smitit in genom snöfönstret hypnotiserar mig
till minnen om maskrosor man blåser på
om sommaren, om längtan
efter att få omfamnas
av gräset, längtan
efter vårens allergitunga
andetag, en dåsighet
och lugn i vildvuxna
marker, ängar
alldeles för långa
nätter, varma
händer och nakna
ben, bara fötter på
solsmekt jord, älskande
vindar, talande ljus
utan tunnel, lyster
som av liv -
ett liv, och
ingen
tid

Rådjur i sårande flykt

Jag steg upp några steg
i jakten på fuck-
litteraturen, och störtade
framstupa i det inre, som
kan dölja hjärtinfarkter utan-
på, när jag såg ringen mark-
eringen på ett rådjur

Min väg lät jag fortskrida
men märkte upptäckte rå-
djuret fly en sårande
flykt, men jag vet, du
var alltid ett rådjur,
dear, och jag – jag var
ormen du råkade
trampa på -

Androgyna
 
Inga andra är så andro
som du, Androgyna
och du får gärna knuffa
mig i snön ifall du vill
för jag är för full för
att tänka på hur mycket
jag dricker när jag
fryser och gör bo(r)t
mig kan du hålla
i handen när jag
går på lina och svävar
ut när munnen
bara går men jag inte
vet vad som kommer
ut kom in med din
röst din mun
Androgyna

Homo sapiens

 
Vi fryser frivilligt för att förbränna
icke-jaget under huden
Med fönster som läcker luft
kan vi inte undgå att leva
i en medvind som klappar mothårs
och vi blir asketer, blir eremiter
tills behovet av händer och hud
stryker oss längs ryggraden och
vi går med i Hare Krishna
där allt är gemenskap, är frid
tills syran förvandlar de rosa
elefanterna till demoner
Måhända inser vi att vi är homo
och kanske även sapiens
i en värld som bär formen
av ett öga

Hand(ling)
 
De tar dig i handen, säger ”det är för dig vi gör det här”, och menar att de vill tysta sina egna samveten, den stora Skulden som verkar innanför skallbenet på dem. Nätverken klipps itu och du får varsamt men fort gripa tag i slamsorna – såvida du inte vill förlora dem.
 
Du gömmer dig under täcket och tänker att minuterna är alldeles för korta, försvinner alldeles för fort, för hur skall du till att hinna omfamna snöflingorna innan de försvinner när Tiden rinner under täcket med dig.
 
Det verkar till synes inte existera ett botemedel, en medicin, en drog, ett gift som skall skölja bort skölja undan händerna som tar dina, som du motvilligt emottager i rädsla för att förlora Tryggheten som du avskyr.
 
Dagen är din Nemesis och Natten din musa; vitt kontra svart, säger de – likväl vet du själv att det är vitt som är återspegling, och svart som är glömskans och drömmarnas slöja. Blunda, släpp de hycklande händerna. Blunda: bliv din egen handling.

Svar(t)
 
Vi tar aldrig itu--
Nej! Vi lämnar åt nätterna
att sköta allt som försvars-
mekanismerna trängt undan
åt oss
 
och soldaterna lär sig
mörda per automatik
och fyller psykhemmen
men sina traumatiska
minnen som de först nu
kommer ihåg
 
Nej, för de har låtit
nätterna omhändertaga
svärtan tills mardrömmarna
skrapat allt för djupt in
i medvetandet, och över-
lämnat sig till grubblerierna
i detta spöktåg, med smak
av insomnia
 
Jo, alltid finnes berusningen
och alla sinnens rus -
den tillfälliga glömskan
likväl, vem kan (för)neka
Natten? när hon kommer
med sin tunga
hand och smeker förför-
iskt, gräver sig ned och
gör zombies av liken
i garderoben ...
 
Älska med henne! Det
är på det viset det är
möjligt att ta itu
med svärtan, med smärtan
Bliv den! ty den kan
icke förnekas utan att man
själv förintas när
speglarna vägrar möta
ens blick

S(ch)nee
 
Hur många ögon av sten
låtsas inte tindra

men jag

beskådar snön och finner
det oerhörda i en snö-
flingas struktur – en genuinitet
som av liv, ty vatten-
molekylerna har ett
temperament, och reagerar
på omgivningen(s)
 
och jag
 
glömmer bort, gömmer undan
mig själv ett litet tag, och
låter de vita kristallerna
skina

-
 
Varenda plus, varenda minus
är en måltavla för mitt skrupel-
lösa koketteri som leder till
andras eller förvillar, och
hämningslöst finner jag svag-
heterna med ett ögonkast,
jag vet, jag vet – precis, vad
jag gör. Och alla krig ut-
löses exakt som jag behagar
och jag krossas, jämnas med
marken, men reser mig allt-
id ur askan, för jag är mer än
eld -
 

?-kvinnan
 
Kvinnan med de ständiga frågetecknen
- där stod hon med sin skolsköterskeröst
klippte och klistrade på måfå i orden
och hennes kycklingkropp – den där
femininiteten som varken är plus eller
minus – vem ska då attraheras?
Kvinnan med frågetecknen tror
att hon uppfinner hjulet! var gång
hon uttrycker de skränigt uttalade
banaliteterna, och jag – dör -

Frö
 
När det kom en knapp
plockade jag bort den
planterade dit ett frö
dess förvandling: knoppar
och alla utblomningar
 
Nej, bädda icke in
min kyla! Släpp fri,
släpp fri,
och jag skall växa

Be med blicken
 
Där stod jag med flickutseendet och
plockade bland pojkattributen
irriterades över STORleken
min enkla tanke
fick en käftsmäll av ett
förbirusande tåg, med en
svart gestalt, med genomträngande
fönsterhål, i svansen på förarloket,
och jag trodde, jag trodde
att jag dog

Tassa(r) på tå
 
Tassar! Det är tassar på mina papper, och jag skulle vilja kyssa alla mjuka pälsar av allting jag förlorat. Jag har ingenting att klä av mig. Det är för mycket sand i  spåren, och kornen faller av mig – ett för varje steg.   när tar det slut
   när rinner det ut, detta
   sandhav som jag simmar i
   för jag börjar bli kall och
   jag springer aldrig -
 
bort!

Jag är aldrig ensam när jag är för mig själv
 
Ankomsten av den dagen då jag lösgjorde mig själv ifrån alla vi och alla de var en vårdag mitt i vintern. Jag höll Frédéric i handen och träffade på nocturne i alla dess slag – på min väg stötte jag på Edith och Tomas, för att slutligen dyka ned i svartvattnet och möta Sylvia.
  

Jag fryser (inte)
 
Jag dör ett par gånger om dagen
när jag erinrar mig törnrosmunnen
och alla platser som vi stal
och gjorde till våra i våra Nu

Jag dör ett par gånger om dagen
när jag minns ”fryser du inte?”
och alla eviga kommatecken
Var är jag nu? Vad är jag nu?

Dold i undvikelse av lidelse, efter-
som jag dör ett par gånger om dagen

Lik
 
Vad hände med alla orden
när närvaro blev frånvaro?
Oinspirerade, baserade
på en livslång dröm om
likgiltighet som gömmer
sig i undermedvetandet
när blodet lever i livslögner
i passion, i till synes
obehindrade Nu, tills
Tiden säger Halt! och
omkullkastar verklighets-
uppfattning och lämnar
den enda bestående
gästen: Cynism.