Snakecharmer

Det är ett eget fenomen: att springa till skogs är högsta utbrottet av förtvivlan, innan människan tänker gå i sjön. Skogen är det näst sista, och sjön det allra sista. […] Skogen är barbariets urhem och plogens fiende, alltså kulturens. När nu en kulturmänniska i hast avklädes sin kulturhärlighet, sitt så konstigt hopvävda rykte, blir hon i ett ögonblick barbar eller vildbråd. Så löst hänger kulturhabiten på kroppen. När en människa blir galen, börjar hon med att kasta av sig kläderna. Vad skulle då galenskap vara? En återgång? Ja, de finnas, som anse djuret vara vansinnigt.  

Men när var man sann? Och när var man falsk? Var fanns jaget? Som skulle vara karaktären? Det finns icke på ena eller andra stället; det var med på båda. Jaget är icke något ett självt; det är en mångfald av reflexer, ett komplex av drifter, begär, somliga undertryckta då, andra lössläppta då!
 

 
[Bilden har jag snott]

Vad vet man om vad man vill? Man vill eller vill inte, det är allt. Söker man reflektera över sitt viljande, då upphör vanligen viljan. I samhället och livet måste man alltid betänka följderna av sin handling för sig och andra och måste därför reflektera. Den som handlar ögonblickligen är en oklok och en självisk, en naiv, en omedveten; det är sådana, som gå fram i livet, ty de se ej på vad olägenheter deras handlingar kunna ha för andra, utan se bara på handlingens fördel för dem själva.

Morituri
 
 
Du hast ein dunkles Leid mit meinen Blut geschreiben,
Seitdem ist meine Seele jubellahm.
Du hast mich aus dem Rosenparadies vertrieben,
Ich musst sie lassen, Alle, die mich lieben.
Gleich einem Vagabund jagt mich der Gram.
 
Und in den Nächten, wenn die Rosen singen,
Dann brütet still der Tod – ich weiss nicht was -
Ich möchte Dir mein wehes Herze bringen,
Den bangen Zweifel und mein müh’sam Ringen
Und alles Kranke und den Hass!

Det talas nu för tiden så mycket om sanningen och tala sanning, som om detta vore en svår sak, vilken förtjänte beröm. Om man fråndrager berömmet, så är det icke utan att det har sina svårigheter att få reda på det verkliga förhållandet, vilket ju skulle vara sanning i denna bemärkelse. En person är icke alltid den, som hans rykte anger, ja, en hel opinion kan vara falsk; bakom varje tanke lurar en passion, varje omdöme är kolorerat av ett tycke. Men konsten att skilja sakförhållandet från tycket är gränslöst svår […] Nya tankar tas icke gärna emot av våra automatiska hjärnor, äldre personer tro bara sig själva, och obildade inbilla sig att de väl måtte kunna tro sina egna ögon, vilket de icke alltid borde lita på, då det finns så mycket synvillor.

Varför hata alla barn moraler? Äro de omoraliska av naturen? Ja, svara de nyare moralisterna, ty de äro djur ännu och erkänna icke samhällsfördraget. Ja, men moralen uppträder också för barnet endast med plikter och inga rättigheter. Moralen är därför orättvis mot barnet, och barnet hatar orättvisan.
   […] Banden med livets verkligheter löste han upp, och han levde ett skenliv i främmande länder, i sina tankar, och var missnöjd med den gråa, enformiga dagliga tillvaron och sin omgivning, som blev honom alltmer främmande.

Barndomsminnena utvisa alla huru som dels sinnena först vakna och absorbera de livligaste intrycken, känslorna röras vid minsta fläkt, huru senare iakttagelserna huvudsakligen rikta sig på bjärta företeelser, sist på moraliska förhållanden, känsla av rätt och orätt, våld och barmhärtighet.
   Minnena ligga oordnade, vanskapligt tecknade såsom bilderna i taumatropen, men snurrar man på hjulet, så smälta de ihop och bilda en tavla, betydelselös eller betydelsefull, det beror på.  

Men precis som det generella bara är andra sidan av det specifika och precis som det abstrakta alltid har det konkreta som sin förutsättning, så är också det privata språket det offentligas förutsättning. Endast med rötter i ett levande privat vardagsspråk kan det offentliga språket leva. […] Även om förnuftet är det offentliga språkets främsta kännetecken, idealistiskt sett, ja man skulle kunna säga att det offentliga språkbruket är det samhälleliga förnuftet, så är känsla och fantasi också nödvändiga. Men det är en sak man ändå alltid måste hålla i minnet när det gäller offentligt språkbruk: känslan ska driva förnuftet, inte fördriva det.

Djuren grymtar och de grymtar kanske väl, men de kan inte grymta om sig själva och sitt grymtande. Människan har mist sin djuriska oskuld, och det ingår därmed i hennes mänsklighet att söka kunskap om sig själv. Detta kunskapssökande brukar vi acceptera som något i sig gott, något som vi inte egentligen behöver motivera med nyttoskäl eller vad det nu kan vara. Om nu människan ska nå kunskap om sig själv, så måste kunskap om språket vara grundläggande eftersom det är språket som gör människan till människa, och eftersom de mänskliga samhällena har språket till förutsättning. Språket är vårt förnämsta redskap för tänkande och meddelelse. Men självt är det till vardags osynligt: det är i stället resultaten av tänkandet och meddelelsen som vi blir medvetna om.

Life’s but a walking shadow, a poor player,
That struts and frets his hour upon the stage,
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

                                      Come, you spirits
That tend on mortal thoughts, unsex me here,
And fill me, from the crown to the toe, top-full
Of direst cruelty: make thick my blood.
Stop up th’accés and passage to remorse,
That no compunctions visitings of nature
Shake my fell purpose, nor keep peace between
Th’effect and it. Come to my woman’s breasts,
And take my milk for gall, you murth’ring ministers,
Wherever in your sightless substances
You wait on nature’s mischief. Come, thick night,
And pall thee on the dunnest smoke of Hell,
That my keen knife see not the wound it makes,
Nor Heaven peep through the blanket of the dark
To cry ‘Hold, hold’!

Som diktare har du rätt att leka med tankar, experimentera med ståndpunkter, pröva åsikter, men utan att binda dig vid något, ty frihet är skaldens livsluft. Därför icke stanna i någon skola eller riktning; ämnet du behandlar skall ge sin form, och de fria konsterna tåla inga lagar, utan äro sina egna lagstiftare…

[D]u skall göra klart för dig begreppet fantasi innan du taktlöst begagnar det ordet i förringande avsikt. Först: fantasien är ju föreställningsförmågan; sedan föreställningen själv. När du erinrar en sak, så är det icke saken själv som du återkallar, utan föreställningen om saken. Minnet, den gudagåvan opererar således med fantasier; tala därför vackert om fantasien och icke förklenande, ty då hädar du. En fantasilös människa har dåligt minne och saknar förmågan att för sig framställa bilder (fantasier) av avlägsna föremål; därför är en fantasilös människa oduglig i alla viktiga värv, statens såväl som enskilda. En fantasilös människa kan icke kombinera två föreställningar som äro något avlägsna; han kallas därför bornerad eller begränsad

– Vad söker du, vandrare? frågade doktorn.
– En människa!
– Ecce homo! – Sitt ner!
– Vad söker du i fjärrglaset?
– Jag söker framtiden, som synes mig hotande. Naturen har gjort uppror, och släktet utrotar sig själv sedan gudarne slagit det med blindhet.

– Att vara liberal eller frisinnad, vad är det? Übermensch. – Hela underklassen är liberal, är då underklassen übermensch och överklassen untermensch? Att demos är demokrat, det hörs på namnet. Om en isralit förnekar Kristi gudom, är han därför icke liberal; om en finne är rysshatare, är han därför icke liberal; om en kvinna är emancipissa, är hon därför icke liberal; om en icke röstberättigad är rösträttsvän, är han därför icke liberal; om den som ingen handel driver är frihandlare, är han därför icke liberal. Det är ingen dygd stå på sitt bästa; det är bara som det skall vara.

- Kasta loss! eller förenklat: Loss!

Detta skulle i så fall vara människans väsen: att vara ett löfte och en uppgift. [...] Övermänniskan är således inte att uppfatta som en ”superman” i amerikansk bemärkelse, utan helt enkelt den nutidsmänniska som bejakar de principer om självstyrning och delaktighet [...]: att vilja ge mening åt tillvaron och inte bara låna tolkningar från läroböcker och lärare eller från massmedia. Att välja en personlig etik och inse att den slutgiltiga lösningen på livsgåtorna aldrig kan nås, utan att det istället blir en evig återkomst av samma saker. Det är detta som ger människan frihet. Därigenom är existentialismen en humanism. ”Gud är död”, förkunnade Nietzsche och menade Gud i de olika former som tillbeds i religionerna. Människan står ensam