Snakecharmer

 
Roger Federer - eller Lucky Luke?

En värdig vinnare.

Jag och Anna Banana hade en tjockiskväll med tjockissnacks och bland annat filmen Precious - åh, den var tämligen tragisk och svår, likväl tycker jag att det är något positivt; det är för lite av det råa och ärliga ute i den populära filmvärlden. Dock var jag inte helt nöjd med slutet på filmen - någonting ytterligare hade kunnat åstadkommas med hopknytandet av säcken, eftersom den ändå hade ett "avslutat" slut. 
 

 
Galet!

Minnet sviktar-- Und so weiter! S: hur gick den, nu igen? Nåväl! Här är ett klipp som bevisar att våra sinnen och vår uppmärksamhetsförmåga inte är tillförlitliga, och gör oss till ytterst dåliga vittnen - såvida vi inte har autism, eller dylikt ... 
 

Jag kryddar mina nätter med den gamla tv-serien Twin Peaks igen, och påminner mig själv om att David Lynch är ett geni. Det kafkaeska kombinerat med ögongodis som Kyle MacLachlan och Moira Kelly Lara Flynn Boyle i yngre former gör den här serien ganska fantastisk.
 

Ja, kan ni gissa er till vad jag har gjort nu? Efterbliven som jag är beträffande filmvärlden har jag först igår natt låtit mina ögon se filmen Slumdog Millionaire för en upplevelse i hjärnan. Tja, jag finner den inte extraordinär, men ändå helt okej. Jag föredrar början på den - när de är barn; de sista trettio minuterna är tämligen förutsägbara, och det slutade alldeles för lyckligt och klyschigt för min smak. Min favoritscen är när huvudpersonen Jamal offrar sig för en autograf av sin idol genom att hoppa ner i härlig avföring. 
 

 
Det var lite fint. 

Igår kväll var jag en sväng hos Trés och vi såg den brittiska filmen Cashback - en charmig feelgoodfilm om t i d - (okej, om "kärlek" också, men det tyckte inte jag var det mest intressanta med filmen) ... 
 

The Lovely Bones, av Alice Sebold, om Susie Salmon, den oskuldsfulla, naiva fjortonåriga flickan som blir våldtagen och mördad av en granne som ingen visste var en seriemördande pedofil. Susie går inte ”vidare” efter sin död, utan ser på sin familj, tills hon en dag kan gå vidare – självfallet när allting löser sig, som i alla klyschiga slut. Jag minns att jag läste den när jag var i dylik ålder som Susie, och visst – det var inte världens bästa bok, men lättrörd som jag är fattade jag ändå visst tycke för den.
   Nu har den kommit ut som film, regisserad av Peter Jackson; kritikerna strör inte direkt palmer på väg för den, men jag tycker faktiskt att den speglar det som boken gör. Det är en film baserad på en fjortonårig flickas upplevelsevärld – på sjuttiotalet dessutom - och det är en film just kanske för yngre åldrar. Alla håller kanske inte med mig, likväl tycker jag inte några scener var överdrivet ”hemska” – inte värre än det man tenderar att se på film nuförtiden. Harvey, mördaren, såg litet överdrivet misstänksam ut – det störde jag mig på, men … filmen har sin charm, ändå – i varje fall för en person som läste boken för många år sedan, och nu får se den filmatiserad. Nä, men allvarligt: kan man se värdelösa filmer som Scream-filmerna, kan man väl se den här med.
 

 
Saoirse Ronan som Susie Salmon.

När jag var i L-köping hos min kära S fick jag se följande, aningen tragikomiska, kortfilm (Se hela - annars är förlorar det sin poäng):
 

När man läste Twilight för flera år sedan var det med spänning – det var fint, och vampyrer har man ingenting emot. Filmatiseringen av den var inte en besvikelse, likväl kändes den inte på samma sätt som boken. Igår var S och jag at the cinema och såg New Moon. Jag tror det kan bero på att vi är för gamla för det hela, för vi skrattade/kvävde skratt när skådespelarna skulle spela allvarliga, och åt alla överdrivna scener. Vad hände med allt det man uppskattade förut? Som bortblåst av överspelande skådespelare som får det att se löjligt ut, eller får gå i slow motion för att understryka magin i sin roll. Det var bitvis väldigt klyschigt, och inspirerat – jag tänker först och främst på Romeo och Julia, som även kommer på tals i filmen (Edward har haft hundra år på sig att läsa allt och kunna allt, och därför kan han alla repliker utantill).
   En sak jag reagerade på var att Edward och Bella nästan aldrig tycktes le eller skratta med varandra; jag begriper det här med att de lider – det är en tragisk kärlek, men det är som om kemin de har blir för mycket skådespel. Böckerna kändes muntrare, eller har jag fel? New Moon kändes tyngre än den första delen, och sitter man inte där med sitt kritiska huvud och ser alla bristerna kanske man kan uppskatta det – om man är tonåring, i varje fall.
   Lite creds får man väl lov att ge till filmen – det måste varit ytterst svårt att komprimera en hel (ungdoms)roman till en film på två timmar. Men när de uttrycker repliker som ”On one condition. Marry me, Bella” kan varken S eller jag hålla minen, och brister ut i skratt.

Det här vykortet kom med posten i fredags, från KPA pension. På baksidan hälsar de bland annat att de "placerar [mina] pengar etiskt." Har jag missat någonting? Tjäna pengar på vapenhandel? Skulle det locka till att investera pengar hos dem?
  

Igår kväll var jag på bio med Herr Mina plus vederbörandes vän och såg This Is It - Michael Jackson-filmen. Jag har kommit till en tidpunkt då jag måste medge att han var min barndoms kung. Och filmen: filmen bestod av videomaterial från repetionerna till den stora turnén This Is It. Man kan lugnt påstå att Michael Jackson var en perfektionist, och närvaron han hade är närmast påtaglig. Eftersom jag tyckt om denne omdiskuterade herre sedan barnsben är det måhända svårt för mig att objektivt ge en kritisk beskrivning av filmen i sig, då jag var (be)tagen. Nåväl! Här är en trevlig MJ-låt: