Snakecharmer

Varför hata alla barn moraler? Äro de omoraliska av naturen? Ja, svara de nyare moralisterna, ty de äro djur ännu och erkänna icke samhällsfördraget. Ja, men moralen uppträder också för barnet endast med plikter och inga rättigheter. Moralen är därför orättvis mot barnet, och barnet hatar orättvisan.
   […] Banden med livets verkligheter löste han upp, och han levde ett skenliv i främmande länder, i sina tankar, och var missnöjd med den gråa, enformiga dagliga tillvaron och sin omgivning, som blev honom alltmer främmande.

att brinna för elden
 
stjärnor som farkoster genom ett fönster
(är) eld som alltid finnes vid ens sida
och man längtar efter ansiktet omfamnat
av händer, hår struket åt sidan av händer
för att inse att man lever för att (få) lida
en masochistisk dröm om röda mönster
på nariga läppar som aldrig tuggat oblat
ömma av glöden som är (det) som tänder

Tjugotre, detta tal som alltid hittar mig. Tjugotre, mitt tal. Idag är det tjugo år sedan jag äntrade världen – jag äntrade världen med baken före. Jag moonade för världen, det första jag gjorde! Tjugotredje februari – dagen jag föddes, och dagen Twin Peaks' Laura Palmer dog - - -
 

 
Schukt gammal (sommar)bild! Åh, vad jag var ung!

Barndomsminnena utvisa alla huru som dels sinnena först vakna och absorbera de livligaste intrycken, känslorna röras vid minsta fläkt, huru senare iakttagelserna huvudsakligen rikta sig på bjärta företeelser, sist på moraliska förhållanden, känsla av rätt och orätt, våld och barmhärtighet.
   Minnena ligga oordnade, vanskapligt tecknade såsom bilderna i taumatropen, men snurrar man på hjulet, så smälta de ihop och bilda en tavla, betydelselös eller betydelsefull, det beror på.  

Jag kryddar mina nätter med den gamla tv-serien Twin Peaks igen, och påminner mig själv om att David Lynch är ett geni. Det kafkaeska kombinerat med ögongodis som Kyle MacLachlan och Moira Kelly Lara Flynn Boyle i yngre former gör den här serien ganska fantastisk.
 

  
Uppgivenhet. Nej stryk och stryk åter
jag menade likgiltighet
för känslan är inte(t)
 
jag trodde händer kunde
ge mig ett hjärta forma om
jag ändå kunde drömma om
en annan typ av
accepterad lycka
 
(hon är fågeln som aldrig anländer)
 
mjuka tassar på mitt ansikte
smeker bort
en svart hylla ovanför
revbenen eller mitt i
klolöst ge(r) mig
päls(ar) att gömma min
besvikelse i

ty jag är inte en
och ett kallt  h å l
att trycka läppar på
 
jag tänker bli en
pappersbok man måste
öppna för att komma
in och knacka känna
på skyltar om jaget
för att dölja sängögonen
i n n a n och dess-
förrinnan jag blir såld
 
måste sluta flyta
i (sj)öar måste snyta
allt sluta snyfta efter
frihet och tyglar

Ja, kan ni gissa er till vad jag har gjort nu? Efterbliven som jag är beträffande filmvärlden har jag först igår natt låtit mina ögon se filmen Slumdog Millionaire för en upplevelse i hjärnan. Tja, jag finner den inte extraordinär, men ändå helt okej. Jag föredrar början på den - när de är barn; de sista trettio minuterna är tämligen förutsägbara, och det slutade alldeles för lyckligt och klyschigt för min smak. Min favoritscen är när huvudpersonen Jamal offrar sig för en autograf av sin idol genom att hoppa ner i härlig avföring. 
 

 
Det var lite fint. 

Ljus
 
Jag tänkte på dammet, sade den unge herrn i filmen.
Dammet i solskenet som smitit in genom snöfönstret hypnotiserar mig
till minnen om maskrosor man blåser på
om sommaren, om längtan
efter att få omfamnas
av gräset, längtan
efter vårens allergitunga
andetag, en dåsighet
och lugn i vildvuxna
marker, ängar
alldeles för långa
nätter, varma
händer och nakna
ben, bara fötter på
solsmekt jord, älskande
vindar, talande ljus
utan tunnel, lyster
som av liv -
ett liv, och
ingen
tid

Igår kväll var jag en sväng hos Trés och vi såg den brittiska filmen Cashback - en charmig feelgoodfilm om t i d - (okej, om "kärlek" också, men det tyckte inte jag var det mest intressanta med filmen) ... 
 

Rådjur i sårande flykt

Jag steg upp några steg
i jakten på fuck-
litteraturen, och störtade
framstupa i det inre, som
kan dölja hjärtinfarkter utan-
på, när jag såg ringen mark-
eringen på ett rådjur

Min väg lät jag fortskrida
men märkte upptäckte rå-
djuret fly en sårande
flykt, men jag vet, du
var alltid ett rådjur,
dear, och jag – jag var
ormen du råkade
trampa på -

Men precis som det generella bara är andra sidan av det specifika och precis som det abstrakta alltid har det konkreta som sin förutsättning, så är också det privata språket det offentligas förutsättning. Endast med rötter i ett levande privat vardagsspråk kan det offentliga språket leva. […] Även om förnuftet är det offentliga språkets främsta kännetecken, idealistiskt sett, ja man skulle kunna säga att det offentliga språkbruket är det samhälleliga förnuftet, så är känsla och fantasi också nödvändiga. Men det är en sak man ändå alltid måste hålla i minnet när det gäller offentligt språkbruk: känslan ska driva förnuftet, inte fördriva det.

Djuren grymtar och de grymtar kanske väl, men de kan inte grymta om sig själva och sitt grymtande. Människan har mist sin djuriska oskuld, och det ingår därmed i hennes mänsklighet att söka kunskap om sig själv. Detta kunskapssökande brukar vi acceptera som något i sig gott, något som vi inte egentligen behöver motivera med nyttoskäl eller vad det nu kan vara. Om nu människan ska nå kunskap om sig själv, så måste kunskap om språket vara grundläggande eftersom det är språket som gör människan till människa, och eftersom de mänskliga samhällena har språket till förutsättning. Språket är vårt förnämsta redskap för tänkande och meddelelse. Men självt är det till vardags osynligt: det är i stället resultaten av tänkandet och meddelelsen som vi blir medvetna om.