Snakecharmer

Läraren och debattören P.A. Siljeström skriver [...] följande om "verkan af mycken romanläsning": "Den verkar såsom en rusgifvande dryck, som efter rusets njutning förorsakar den rysliga känsla af tomhet, hvarifrån drinkaren söker att genom ett nytt rus befria sig"

 
Jag tror att jag fattat tycke för själva videon, främst (jag menar, själva låttexten är egentligen rätt idiotisk, eller mest löjlig)--

Åh, Fever Ray - här en fanvideo:
 

ju längre han blickade dit upp, dess mindre urskilde han, dess djupare sjönk allt i dunkel.

De fyra senaste nätterna/morgnarna har jag för första gången på väldigt länge haft så kallade mardrömmar: kortfattat: natt nummer ett drömde jag att jag och en kvinna med ett barn var i någon slags stuga ute i skogen eller dylikt, och var rädda; efter en stund upptäckte vi skräckslaget en skugga bakom dörren - jag tog skydd bakom en kudde, och kvinnan skyddade sig med barnet(!) - vad som kom in var en kvinnlig gestalt med scream-mask på huvudet bärandes en hammare i handen med vilken hon började slå på mig. Jag lyckades ta den och slå på henne istället - fast inte med den vassa sidan, utan den platta, och hon fick enbart bulor. Det var en läskig dröm (ja, ja - mina ögon råkade skymta några scener ur den idiotiska filmen Scream under aftonen).
   Natt nummer två drömde jag att min bästa vän sade att vederbörande inte gillar mig, utan enbart umgås med mig av ren slentrian. Jag blev ledsen.
   Natt nummer tre drömde jag att jag av någon anledning hade ett gäng kattungar och befann mig i ett bostadshus på en våning högt upp - mina föräldrar lade kattungarna på balkongen där vi befann oss, och jag blev orolig över eventuella fall. Och ja, två kattungar föll åt ena hållet och plattades till på marken, och en annan rätt ned längs med byggnaden. När jag kom ned, fullständigt i sorg och gråtandes, såg jag djurrättsaktivister. En gråtdröm.
   Natt nummer fyra drömde jag att jag hade anordnat middag till ett par vänner, men mitt i middagen kom min mamma och störde - hon ville prata, och sade onödiga saker om mig, tjatade, etcetera - ja, förstörde hela middagen. Jobbig dröm.
   Det lustiga med allt detta är att jag, när jag grubblar över saker och ting, inte brukar drömma mardrömmar eller olustiga drömmar - snarare tvärtom, men nu: nu när jag är tillfreds med mig själv och bär på lättsamma tankar kommer drömmar som kontrasterar mot min verklighet - - - 
 

 
Vad består mina drömmar av inatt, tro?

Min kära bror och jag drog en sväng till Göteborg innan skolan började för oss båda; vi var i Liseberg tills vi tröttnade efter att ha åkt allting flera gånger, för att sedan flanera i den oerhört gemytliga staden Göteborg. Himla fin dag, trots den extrema tröttheten som föll över oss under hemresan. 
 

 

 

 

 

 

Den enda soliga dagen hittills på en vecka spenderade jag med min kära S; det var (ännu) en insiktsfull dag med tankar om människan och bland annat kulturella inverkningar på saker som mentalitet och kompatibilitet. Och - som brukligt är - kom vi än en gång fram till att vi är bäst (ja, vi är ypperligt ödmjuka--). 
 
 

 
Förutom oss själva fick vi oss en annan ögonfröjd: gräsandsungar! På bilden syns enbart modern som med uppsträckt hals håller ögonen på dem.

En annan 
 
Nära ansikten
Blickar i blickar
Vackra rådjursanleten
med pärltänder
Lyckas inte dra med
och agera glömska
eller substitut för
En annans avlägsenhet

To be, or not to be, that is the question:
Wether 'tis nobler in the mind to suffer
The slings and arrows of outrageous Fortune,
Or to take arms against a sea of troubles,
And by opposing end them: to die to sleep:
No more; and by a sleep, to say we end
The heart-ache, and the thousand natural shocks
That flesh is heir to? 'tis a consummation
Devoutly to be wish'd. To die to sleep,
To sleep, perchance to dream; ay, there's the rub,
For in that sleep of death, what dreams may come,
When we have shuffled off this mortal coil,
Must give us pause. There's the respect
That makes calamity of so long life:
For who would bare the whips and scorns of time,
The oppressor's wrong, the proud man's conumely,
The pangs of dispiz'd love, the Law's delay,
The insolence of office, and the spurns
That patient merit of the unworthy takes,
When he himself might his quietus make,
With a bare bodkin? who would fardels bear,
To grunt and sweat under a weary life,
But that the dread of something after death,
The undiscovered country, from whose bourn
No traveller returns, puzzles the will,
And makes us rather bear those ills we have,
Than fly to others that we know not of.
Thus conscience does make cowards of us all,
And thus the native hue of resolution
Is sicklied o'er, with the pale cast of thought,
And enterprises of great pith and moment,
With this regard their currents turn awry,
And lose the name of action. Soft you now,
The fair Ophelia? Nymph, in thy orisons,
Be all my sins remember'd.

Words, words, words.