Snakecharmer

Jag söker Gud, men finner djävulen.

Le åt döden! Huru kan detta vara möjligt om icke livet vore komiskt i sig självt? Så mycket bråk för så litet! Kanhända till och med att det i själens innersta gömmer sig ett obestämt medvetande om att allting här på jorden är blott en maskerad, är sken och gyckelbilder, och att gudarne roa sig åt våra lidanden.

Helvetets eld, det är begäret att komma sig fram i världen; makterna uppväcka begäret och tillstädja de fördömda att ernå vad de eftertrakta. Men så snart målet är hunnet, önskningarna uppfyllda, befinnes allt vara värdelöst och segern har ingenting att betyda! Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Då, sedan den första illusionen brustit, underblåsa makterna begärets, ärelystnadens eld, och det är icke den ostillade hungern som plågar mest, utan det är den tillfredsställda lystnaden, vilken inger avsmak för allt. Och på detta sätt får demonen undergå ett ändlöst straff därför att han erhåller allt, som han önskar, och erhåller det ögonblickligen, så att han icke mera förmår njuta.

Om jag har syndat, så har jag sannerligen undergått tillräckligt med straff därför, den saken är då säker! Vara rädd för helvetet? Men jag har ju gått igenom tusen helveten i detta livet utan att stappla, mer än nog för att väcka en glödande åtrå efter att få lämna fåfängligheterna och de bedrägliga njutningarna i denna värld

(bilden är för övrigt en illustration av Dantes Inferno)

Varför? För att jag behöver hjälpa andra.
   För att jag behöver hjälpa. Och det finns andra. För att jag behöver.
Jag behöver.
   Varför?

   Vilken makt ett tanklöst barn hade att förkasta. Att överleva.
   På så sätt nöts den ena generationen mot den andra. Blir till ben, stoft. Glöms bort. Ariah log elakt då hon tänkte på hur lite löftet om himlen betydde om man förlorade jorden.

Nästan allt tycktes möjligt när man stirrade uppåt floden och såg de häftiga vågorna som störtade sig ner mot en i en ström som såg ut att sträcka sig ända bort mot horisonten, mot oändligheten. Där, vid flodens källa, låg framtiden; bakom en blev den till det förflutna. Bara det flyktiga, efemära ögonblick då den passerade var levande, och det levde inom en.

Spring, spring! Spring för livet.

Skillnaden mellan Kronos’ klocktid och Kairos’ rätta och gynsamma ögonblick är enkelt uttryckt skillnaden mellan att ”göra någonting rätt” – mekaniskt efter klockan – eller att ”göra de rätta sakerna” – vid de rätta ögonblicken.

Ljuga alltså! Göra nya krumbukter utan att lyckas lura någon! Det äcklade mig! Nedtryckt av betänkligheter, kastad hit och dit mellan mina olika planer för att komma ut ur denna labyrint som ingen utgång hade, greps jag allvarligt av önskan att försvinna och så undandra mig de tråkiga förhör som väntade mig, leta reda på någon håla i skogen där jag kunde gömma mig och förgås som ett vilt djur när det känner döden nalkas.

Det måste emellertid erkännas att pessimismen, som massan tar efter bokstaven och oriktigt förväxlar med hypokondrin, att den i sig själv utgör ett ganska muntert och mycket tröstande sätt att se tillvaron i vitögat. Eftersom Allt inte annat är än ett relativt Intet, tjänar det då någonting till att man gör så mycket väsen av det; desto mer som själva sanningen inte är annat än ett gottköpssanning? Har man inte nyligen upptäckt att sanningen av i går förvandlas till dumhet dagen efter? Varför då ödsla sina krafter och sin ungdom på att upptäcka nya dumheter. Det enda säkra är att döden väntar oss. Alltså låt oss leva! – För vem? För vad? ...Å!...