Snakecharmer

Efter kommentarer här, och på facebook, har jag nu (tror jag) bestämt mig för att gå vidare med wordpress istället. Det är just den där stilrenheten, och det faktum att det är någonting nytt, som vinner. Jag vill dock inte att den blir en sophink för varenda trasig tanke, utan ska åtminstone försöka lägga upp det som faktiskt är av vikt och värde (i varje fall för mig). Snakecharmer får vara kvar, och går alltid att återvända till ifall den bliver saknad ... Så numera kommer jag att finnas här: http://mirellekrux.wordpress.com/ - välkomna - - -

2008, oktober tror jag att det var, skapade jag den här bloggen. Den är, och har varit, fylld av diverse olika saker och ting som är jag och det jag håller av. Men numera känns den halv, eller som om den spottar ur sig saker enbart på grund av dåligt samvete - eller kanske bara av vana.
    I somras skapade jag en wordpressblogg, på prov, men den var ingen snakecharmer, utan Mirelle Krux. Den känns fräsch, och skulle inte begagna sig av särdeles mycket onödigt tjaffs som jag tycker att jag har här på snakecharmer.
    Kan jag måhända få igång en omröstning? Snakecharmer, eller Mirelle Krux-bloggen, vad säger ni? Jag är nog inte kapabel till att ta det här beslutet på egen hand.

Storm var det därute i nyårsnatten, storm var det i hennes inre.

Mitt liv har drömmens skumma och sällsamt förvirrade färg.

Vet ni vad förnuftets ljus är? Det är för det första en fras, för det andra ett irrbloss, en lyktgubbe, ni vet sådana där sken som irra över platser, där fisk legat och ruttnat och alstrat fosforväten; förnuftets ljus är fosforväte, alstrad av den grå hjärnsubstansen.

Något av det allra bästa som existerar i denna gudsförgätna värld är mat. God mat. Helt fantastiskt underbart. Idag åt jag lunch med min kära Herr Mina som tråkigt nog raderade fotografierna jag knäppte på just henne, och kvarlämnade därför enbart bilder på mig till mitt förfogande (som till råga på allt är oanständigt suddiga):
 

 
Den här måste ha tagits sekunder efter raderandet, vågar jag gissa ...

town j
 
den här staden har för välbekanta byxor,
för varmt foder
riskerna är redan tagna och
jag har slösat bort alla faror
 
den här staden är utan
hålligång; säg,
kommer den någonsin
att fattas mig?

Och nu gör jag som så många andra skeppsbrutna: jag kastar mig i armarne på litteraturen!

Jag satt precis och kikade på Filip och Fredriks årskrönika för året som gått, där bland annat klippet nedan fick vara med - ett klipp som jag helt och totalt har missat - som är hysteriskt roligt. Det roligaste måste vara när han säger "I don't know what it means!"
 

fäll ihop dina anspråk!

Av anledningar för underliga för att begripa hade vi en föreläsning över någonting benämnt "Adobe Connect" - det var sannerligen ... intressant. Positivt: jag kunde sitta där iklädd morgonrock i min soffa. Negativt: det var ganska jobbigt. 
 

 

 
Det tedde sig på det här viset, på ett ungefär.

Nostalgitripp på Bernards med min fina Martini:
 

 
¨
 
Skepticism, ni vet.

Jag vet inte riktigt varför, men F. Bremers senaste citat lockade till sig snuskigt många reklamkommentarer och visiter på min blogg ... Nåja, jag bryr mig inte överdrivet mycket.
    Hur som haver, har jag haft en pleasant helg; lördag afton gick Anna Banana och jag till stadens Filmstad och såg den senaste Harry Potter-filmen - Harry Potter and the Deathly Hallows part I. Jag måste säga att den där gamla Harry Potter-magifascinationen väcktes till liv inom mig - ja, jag tyckte om filmen. Dessutom är Ralph Fiennes magnifik i "onda" roller (bäst i Schindlers List, tycker jag). Och nej, inte har jag läst den sista Potter-boken av Rowling (har helt enkelt inte haft någon urge).
    En sak som dock var underlig, eller snarare oerhört komisk, var det faktum att Harry-figuren fyller sjutton i filmen, men skådespelaren Daniel Radcliffe är (ju) i min ålder, eller - ja, ungefär - och hans ålder gav sig till känna, likasom Ron-skådisens, men ... Man accepterade detta eftersom det inte spelade någon väsentlig roll ändå. Så ja, jag tyckte om filmen - trots de förvuxna ungdomarna. 
 

 
De små hjältarna. 


 
Miss Banana sov över hos mig, och som brukligt är stal mina syskon mycket av hennes uppmärksamhet.

Det går så med många jordens barn. De strida mot plågans udd i många, många år, - lefva, lida och strida. Udden brytes och de sjunka ned kraftlösa. Sällheten räcker dem sin bägare. De sätta läpparne till purpurbädden - - och dö!

Nyårsabend:
 

 

 

 

 

För första gången, sedan jag var liten, kände jag något vid årsskiftet. När jag stod där vid utsikten i Stadsparken och såg ut över staden som var klädd i fyrverkerifärg och kallt och blött snöregn kunde jag inte annat än att bli rörd. Jag vet, jag vet mycket väl att Tiden är något av det mest abstrakta, och att nyår bara är någonting symboliskt, och jag har aldrig sett något direkt värde i det förut, men just i den stunden var det som att jag tog farväl av det år som gått: 2010. Och det kändes verkligen som att det var ett nytt år som tog över. För mig var det här en ny känsla (i äldre dar, vill säga), och jag tror att jag uppskattade den. Låtom oss se över det gånga året, hur det har tett sig, i stora drag - för mig, vill säga:

Januari



Januari var en grymt kall och isande månad - jag trodde att jag skulle frysa fast, frysa bort, kanske.
 

 
Men det var allt en fin månad, ändock. I inomhuset, i varje fall.
 
Februari
 

 
Februari, min månad ... Jag tror jag minns den som tämligen behagfull. Lugn.


 
Jag fyllde tjugu, och älskade mina vänner. 
 
Mars


 
Mars var en vinälskande månad, eller måhända bättre uttryckt: en livsnjutande månad.
 


I bland annat Linköping hamnade mina steg, för en andra gång, och ibland kunde de gå för långt! Ack! 
  
April
 

 
Våren kom långsamt i år, likväl kom den, och fyllde mig med liv. Den där uppfriskande ljuvheten -
 

 
Naturen och jag. Barnarpssjön, som jag saknar. 
 
Maj
 

 
En av årets anakronismer ägde rum i maj: Ermina på Bongo!
 


Jag hamnade i Lund en helg, där det karnevalades och jag såg och hörde ma chérie Rufus Wainwright -
  
Juni
 

 
Juni, denna älskliga månad. Härligheter och festligheter, vad annars!
 

 
Ljusa, fina kvällar med människor man håller av. 
 
Juli
 

 
Min resemånad. Zagreb, Kroatien med ölande dagarna i ända i stekhet sol med fantastiskt folk. 
 

 
Och självfallet mitt kära Bosnien. Här i Sarajevo, mor och jag. 
 
Augusti
 

 
Även augusti var en människomånad. En avskedshälsning till solen!
 

 
Min kära bror och jag väckte barnen inom oss och åkte till Göteborg där vi bland annat besökte Liseberg tills vi fick huvudvärk. 
 
September
 

 
En förflyttningens månad; bror min flyttade i utbildningssyfte, och vi andra till en annan del av staden. 
 

 
Och jag träffade mina vackraste. 
 
Oktober
 

 
Oktober, och jag tog en tredje tur till Linköping där det lagades mat, dracks vin och filosoferades.
 

 
Det var en oerhört angenäm månad!
 
November 
 

 
November hade en mycket skön start - vilka färger! Vilken prakt!
 
 
 
Snön kom tidigt i år, men lika glad för det var jag. För övrigt skrev jag in mig på Yogakurs (säger man verkligen så?)
 
December
 

 
Den tolfte månadens höjdpunkt var onekligen Parisresan med mina kära brushur.
 

 
Och självfallet alla fina tillfällen med alla fina människor!


Tack för din tid, tvåtusentio.