Snakecharmer

Nu sker det återigen - det där drömlika tillståndet finner sin plats i mig, och gör det svårt att riktigt greppa verkligheten till fullo; jag är närvarande, ja, till och med medveten om allting omkring mig, och jag medverkar, men det hade lika gärna kunnat vara en dröm. Det är lustigt, men det verkar som att jag i början av årstider är som klarast i mitt medvetande, och tycks flyta in i någon sorts dvala eller limbo när den friska starten haft sitt. I ett kunskapskanalenprogram för någon dag sedan sades det att sömnbrist gör människor mindre koncentrerade, och kan ibland påverka hjärnan på ett fördummande sätt. Cervantes skriver följande i Don Quijote: "by sleeping little and reading much, the moisture of his [Don Quijotes] brain was exhausted to that degree, that at last he lost the use of his reason." För mig är det så att ju mer jag drömmer, desto mindre blir avståndet mellan verklighet och dröm. Kanske är helt enkelt det på det viset att jag saknar min jordvän S som alltid lyckades dra mig ner till marknivå när jag flyter ut för mycket - ja, kanske är det helt enkelt så. Tills vidare får jag nöja mig med Shelley när litteraturens och mina drömmars figurer vill dra iväg mig till sig, och jag riskerar att bli som Don Quijote ...