A word contained in a grain of sand
Mitt i mitt inför-fredagen-tentamen-studerande stannar jag till för att lyssna till Grindermans senaste album, Grinderman 2. I början möts man av råheten, i ljud och i text, men en råhet som ändå inte känns helt vild, ändock spontan – så där Nick Cave-ish … När spår nummer två – ”Worm Tamer” – börjar ljuda med sitt frustande intro höjs min puls – inte minst när de första raderna lyder på följande vis: You know they call my girl the Snake Charmer - - - och överrumplar mig, gör mig lite fascinerad, väcker häpnad. Den här låten handlar om moi. Och mer där i anspråk. Den här galna erotiska känslan, ställs i kontrast till jaget i texten som i sista versen beskriver sig själv som vidrig – "the Loch Ness Monster" – som tillika får låten att stanna, i ett ljudmässigt alldeles abrupt slut.
Resten utav albumet ger en lyssnare som jag liknande känslor – nästan lite pulshöjande, stormigt - ömsom våldsamt, slungande, ömsom viskande, släpande. Det är Nick Cave, men mest av allt Grindermanmusik – tycker jag. Lite djuriskt, lite cyniskt – musik, som text.
Tack. Tack. Då är det fulländat.
Kanske är det för att jag är man, och därför fokuserar mer på jaget i texten, men ser du inte det där med the Loch Nech Monster som något ytterligare än vidrigt, i och med att han följer det med orden: "two great big humps and then I´m gone"? Att ha, på grund av Snake Charmer, Worm Tamer, Serpent Wrangler, Mambo Rider, ja, hon som han aldrig skulle göra illa (det är ju inte bra, det är väl meningen att han ska göra henne illa? kanske, ha!), som lämnar honom mitt i natten (and who could blame her?) - jag vill mena att med henne går det inte längre, för att hon har tämjt honom. Med andra ord: det är ditt fel att han är vidrig, eller oduglig (i vissa hänseenden), olycklig (för att han bara är lycklig när han (- -) ), för att egentligen är han the abominable snowmonster.
Vad jag känner för resten av albumet . . . det är en vild Cave, men i låtar som Palaces of Montezuma fylls jag bara av en simpel glädje. Till Kitchenette - med lämna-den-där-och-kom-till-mig-tematiken - har jag ett alldeles personligt förhållande, som jag, om du har intresse, kan gå närmare in på - -
Jo, mer än vidrigt är Loch Ness Monstret (men det är väl bara hur jaget ser sig själv?). Intressant det du säger om att hon har tämjt honom ... Och det är uppenbart att han endast är lyckligt när han - ja - det säger han ju. Men varför skulle det vara Snake Charmerns fel att han är som han är när han bara var ett snömonster förut, ändå? Vem är dålig för vem här?
Jag håller med om att Palaces of Montezuma får en att fyllas med glädje - det är väl det enda spåret på skivan som har en lättsam melodi, i varje fall? Kitchenette - du får gärna gå in närmare på den - jag vågade inte det i inlägget -
Jag skulle vilja påstå att ett snömonster är bra. Att det är hur han kan vara, men att han med henne, på grund av att "I´ve loved you far too long" inte riktigt kan klara av mer än two big humps, om du förstår vad jag menar. Det är då rätt fräckt av honom att säga att han "actually" är snömonstret. Han medger att han är en usling, men samtidigt fastställer han att det är för att han har varit med Snake Charmer alldeles för länge. Det är nog bara Cave som kan erkänna någonting sådant, och ändå framstå som otroligt sexig.
Vad det då gäller Kitchenette, så säger jag endast att det innefattar mig och en tjej bredvid mig, jag säger bara 3:50 - 4:50: I´m just trying to relax! - - I know you don´t dig him!
http://www.youtube.com/watch?v=CvYBV9hsfJk
Mhmm, ja, men då förstår jag hur du menar. Men han är ändå ett monster, hur som haver! Ha! Men han drar sig inte ur det själv, utan det tar slut när Snake Charmer lämnar. Visst är det otroligt sexigt, likväl, och det är något av Nick Caves charm att kunna göra det med vad som helst, i princip.
About Kitchenette: Aha, I see. He, he!
Ja, det har du rätt i: han kan göra vad som helst. Lämna Snakecharmer? Även om han i låten verkar rätt inställd på det så tror jag att du har rätt med det också.
NICE AND WONDERFUL SITE
