Momo – eller kampen om tiden, Michael Ende
Många kvällar, när alla hennes vänner gått hem igen, satt hon både länge och väl alldeles ensam […] medan den stjärngnistrande himlen välvde sig över henne, och lyssnade helt enkelt på den stora stillheten.
Då kunde det kännas som om hon satt i ett väldigt öra, som lyssnade upp mot stjärnorna. Och det var som om hon hörde en stilla men ändå väldig musik, som på ett sällsamt sätt gick rakt in i hennes hjärta.
Sådana nätter hade hon alldeles särskilt trevliga drömmar.
Och den som fortfarande tycker att det inte kan vara någon konst att lyssna, den kan ju själv pröva om han verkligen är så duktig på den saken.
Då kunde det kännas som om hon satt i ett väldigt öra, som lyssnade upp mot stjärnorna. Och det var som om hon hörde en stilla men ändå väldig musik, som på ett sällsamt sätt gick rakt in i hennes hjärta.
Sådana nätter hade hon alldeles särskilt trevliga drömmar.
Och den som fortfarande tycker att det inte kan vara någon konst att lyssna, den kan ju själv pröva om han verkligen är så duktig på den saken.
Kommentarer
Postat av: Ankiepankies
Hej! jag kikar in för att önska dig en härlig tisdag och hoppas du har lika mycket sol som jag har här! :)
Postat av: j a g
Hej! Tack så mycket, och detsamma!
Trackback
