Snakecharmer

Tänk hur det är när dagen kommer efter den korta sommarnatten. Någon går med saltsyra på sin kvast och skrubbar bort stjärnorna från valvet som är blankt och spänt som en stålhuva. Någon kastar ut små droppar av rött bläck i rymden och de sprider sej som träffade de ett läskpapper högt däruppe. Och ljuset kommer och det är som ett lager spindelvävar plockades av natten, tjocka, svarta spindelvävar som lätt låter sej fångas men de grå, tunna, de hänger envist kvar över jorden och därför tror den som går i skogen från norr till söder att det är natt ännu ända tills det glimtar till i ljungen framför honom. Och det sker så plötsligt och så hastigt att han kanske först tror att det är en fjäril som fladdrar med sina gula vingar där i gläntan och kanske springer han genom den våta ljungen för att fånga den. Men så inser han sitt misstag och när han vänder sej om är himlen bakom honom ända från skogens kant och en mil rätt upp i skyn så intensivt glödande i djupaste rött att man skulle kunna frukta att himlen störtade samman i hettan. Men istället är det kallt, det är dygnets kallaste timma och dygnets klaraste stund när nattens sista spindelvävar sopas ut av morgonens stålkvastar.