Snakecharmer

Ordbrott
 
Orden brottas med meningarna
som om det skulle göra någon
remarkabel skillnad för ett inre
som löser koder som läser av
 
Den Onda frågar Den Ende:
är du densamme?
Finnes den så kallade lyckan,
eller är Sömnen lös?
 
Strindberg skrev att vi syndar
med våra goda gärningar,
eftersom dessa är undvikanden
av lidanden. Den enda
frälsningen nås genom nåd.

Förförisk förfäran
 
Se upp. Jag är omgiven
av minfält.
Det är en laddad värld
som attraherar svagheter
en förnimmelse sedan
vidarekopplad i strömningar
till förvirring – en förvillelse
 
Ingen tid lämnad för
värjan när det kommits
för nära ett ansikte med
ögon som magneter
som attraherar svagheter
som universums svarta hål
 
Vem har tryckt sorg
på dina läppar?

- - -

*
 
Jag tar mig rätten!
Jag tar mig rätten att glädjas
åt tankegångar farna mot
en själ jag ännu känner, och
känner i mig, en själ vars tid
begynte en dag som denna
vars tid är utan ände, en själ
vars spår är oförgängliga
Jag tar mig rätten!

Höst

Det är maskerad på gång och
Naturen ikläder sig mig
- äntligen!
med Naturen i rollen som mig
själv kan jag dra mig till-
baka, blott för att beskåda
utan inverkan
i skuggan av mig själv
på rollen av mig själv
möter jag min Melankoli
förutan fru Sols genom-
skådande strålkastarljus
bliver jag min Melankoli

.
   
Jag vet att jag visste att jag skulle sitta som jag sitter nu, som jag suttit i månadernas huvudmitt när friheten trängt sig på. För visst är det så att friheten är ångestfylld, likväl föredrar jag den framför kvalmig instängd trygghet. Jag föredrar att vistas i cirklar ute i tom luft än att vistas i en fyrkantig låda med triangulärt tak över huvudet. Likväl! Likväl! Det är en saknad, likväl – en saknad av den lilla trygghet som befann sig i de centrala delarna av en såkallad kropp, mitt i total osäkerhet, med hemliga domstolar och spioner i varenda hörn. Vem ska dyrka mig nu? Vem ska jag dyrka nu? Som den narcissist jag är smeker jag min egen kind, samtidigt som jag tittar snett på min profil ur profil. Jag får alltid exakt precis det jag behagar mest; jag får alltid exakt precis det jag fruktar mest. Jag är den jag alltid varit – någon annan.

Alternativ egoism
 
Här står jag
mitt i mitt Nu, men
det vill inte greppa tag om
mina händer då mina händer
verkar rygga tillbaka i rädsla
för ägaren utav dem själva
så,
jag kurar ihop mig likt en ofödd
i violiner och pianospel(ad av
någon annan)
för,
vad kan jag om kontroll?
Min roll har alltid varit drivkraften
mot ständigt växande mål, och
trots noll bollkoll leder jag
äpplena in i korgarna, med en
egoism fylld av empati

()

 
Jag är så pass klar i huvudet
att jag glömmer bort att stiga av
bussen, - so bright and clear!
 
Jag går omkring i miljöer,
miljöer som bar och var
min väg en gång, som
skrattar åt min person
denna gång
 
När har Tiden läkt
några sår? Det händer
att den syr, lämnar stygn,
eller ärr, likväl är såret
där som en del utav
självaste självet
 
Nej, Tid, tid är ingenting
för mig; min medicin är
vitt och rött i garderoben
och Vatten, min syster
ty enstaka blickar upp
mot natthimlar sliter bort
stygnen, och känns,

för allting envisas
med att kännas, och
kittlar smärtor under
hud,

en längtan efter mörker,
där ingenting är konfidentiellt

Vitt
 
Det är när jag vet att jag måste skriva som jag känner att jag måste skriva. Allting har blivit vitt omkring mig; färgerna har inte försvunnit - de reflekteras praktfullt i allt det vita, och bär Smärta och Glädje stolt som egna barn. Färgerna har renats. Jag är jag, min egen, och jag måste tvätta gruset ur ögonen, för jag måste se Sanningen i vitögat. Ingen ånger, ingen skam, jag ser endast fram -

Avtryck

Mina fingeravtryck bleknar:
vem är jag?
Vem var jag?
 
Jag kan inte leva i min egen skugga; jag måste skaka hand med den, jag måste förlåta den. Det är en värdelös flykt: jag har aldrig varit ett Förnuftets barn, och kommer högst troligen aldrig heller att bli - Känslan är min moder, och Känslan är jag.
 
Jag behöver inte fingeravtryck,
när jag har mina händer. 
 
 

Någon gång måste det tas itu med alla landskap färger nålar som vill vara där som de en gång varit förut. Ett medvetande om deras nuvarande roll existerar, men hur ska det gå till att få handen till att klappa dem enbart som katter, när självaste handen är i samma färger? Varenda reflektion är en erinran om den spegel vars form var den motsatta, vilken likväl gav samma återspegling.
   Det heter misstag hördes det, och rev sönder insidor ut och total-in; ett svar tillkom, i form utav en annan form: Om du skriker, så ropar jag -
   Varenda förnimmelse en förvissning om ett dödsstraff - en skärande paranoia, som ett tveeggat svärd. Landskap som förut verkade likt tranquilizers är numera massiva lodräta sår, till för att förblöda, och det är blott nytt och nytt som kan förleda, tills Sanning och så vidare stryker längs Minnenas trappa - längs den egna ryggraden, och ramlar in emellan kotorna, ned till märgen och tvingar anletet att se sig självt i spegeln. Deal with it! Upphör med din flykt!

Fjädrar

Käftarna är på smällen.
"Nu talar hon för två", säger de.
Man kan se tungorna hänga
utanför munnarna -
vart tog alla fjädrar vägen?
Allt jag ser är höns -

Inte se, inte synas

Tiden får en annorlunda smak
när den rullar på hjul
Varför måste det dofta
så grönt?
 
Cincinnatus fick sitt huvud
separerat från resten utav
sin fysik, för sin ogenomskinlig-
hets skull, och jag -
jag är ingen kameleont

Adriatiskt

Skyblått med de
gränsande bergens
gröna - havsvattnets
reflekterande av dem
är mitt ögas
fröjd
 
hav skummandes
mot strandsten
jag hade inte väntat
mig palmträd
och apelsin här!
 
Människor på upp-
blåsta rektanglar
med armar till
motorer - se upp!
så att inte hajarna
en sköldpadda i er
ser!
 
But, have no fear -
de äter inte upp
er, de blott smakar
och spottar ut, ty
inte ens hajarna
finner glädje
i människornas
vidriga köttmassa

Under revben

Jag hörde mig själv prata
om Livsgnistan
Någon borde ha gett mig
en smäll på käften!
Det är en eld
jag bränt mig på
allt för många gånger,
men den återvänder!
 
Vänd åter!
 
 

-

Borgar tryggt fodrade med kuddar får mig att fly, får mig att spy, berättade jag.
Jag behöver sylvassa ändar, berg att bestiga, hav att fördjupa mig i -
jag märker inte själv när jag skjuter fram gränserna.
 
Då är du livsfarlig, sa hon.
Då är jag livsfarlig.

Nära längtan

Moln! Moln! Upp-
fyll mig med dimmor!
Det är för mycket
verklighet; det är
för lite av det
abstrakta, och för
mycket av det
konkreta
 
Alla ord tankar drömmar
känns, likväl utplånas de
av en likgiltighet och
jag bryr mig inte
läng(r)e
 
Varför går man alltid vidare,
när allting ändå ändar
i ett slut?