Snakecharmer

Själva begreppet [...] är så ovanligt tilltalande för den väsentliga del av vårt jag som sysslar med symboler, som lever i symbolernas värld, som vi föraktar därför att den inte är verklig, precis som det i och för sej skulle vara något särskilt hedrande att vara verklig, att vara trogen sin verklighet, när det finns så många overkligheter som det är mycket viktigare att vara trogen. [...] finns det några meningsfyllda handlingar, finns det inte bara symboliska handlingar[?]

Men allting måste hända, det finns förlopp som man inte kan ingripa i därför att de är så djävulskt logiska, så oåtkomliga för ens ansträngningar att det med ens tycks meningslöst att man överhuvudtaget existerar med sin fria vilja, sitt mänskliga förnuft och alla de där agremangerna som det talas så mycket om.

Man är ensam i rymden, utkastad som en flotte i havet, blottad för den som en piltavla för pilarna, man kan inte längre springa undan sin dom och vad som helst kan hända. Man kan vänta örnar eller hökar som faller ner ur stjärnorna och rasande slungar sej över en, eftersom man själv är den enda i hela världen som är mjukt, nånting för en näbb att dyka in i, nånting för en klo att hugga fast i, man kan vänta meteorer eller vad som helst som slitsar upp ens bara bröst, naket mot oändligheten, men så händer bara det att rymden börjar sjunga, rymden börjar sjunga av ensamhet. »Bara» - men nej, det är inte så »bara», det är förfärligt nog.
   Lite sång, tänker ni, lite sång kan man väl stå ut med; men det är inte så: man kan inte stå ut med det, man bara måste. »Rymden», det löjliga begrepp som man vågar bolla med när man går omkring [...] och ser himlen skymta över syrenhäcken, rymden [...] sådan den visar sej för en när man ännu bara vistas i det lilla hål på jorden där man har fötts, växt upp, misshandlats eller misshandlat och med det snaraste skall dö, den rymden är bara en lögn för den som har upplevt hela dess ofantliga, förtärande, förbittrande ensamhet, fjättrad vid ett blankt metallfält och med ingenting omkring sej och över sej än den väldigaste, den ensammaste av alla ödsligheter, av den hela rymden, vars ohyggliga utsträckning man aldrig medan man levde i sitt hål på jorden vågade grubbla över, den är ju som en brunn utan botten, man lutar sej längre och längre ut i hopp att få se vatten, få se något fast, bara inte denna skrämmande tomhet, och till slut har man lutat sej så långt ut att man faller och då faller man och faller och faller hela sitt liv utan att uppleva annat än detta störtande utan mål och man dör alltjämt fallande och utan att ändå ha nått något slags botten förintas man under själva fallet och uppslukas av tomheten efter sitt ömkliga misslyckade försök att fylla den med mening, med bottensökandets mening.

Detta att ständigt veta: ingenting är mitt och kroppen allra minst, de rörelser jag gör [...] har jag blott till låns, tankarna som surrar i min skalle är bara hyresgäster över natten där, hemlösa par som hyr ett kärleksställe, [...] stunderna av ljuv oro i mitt hjärta är stulna från det rederi som anställt mej.

Fördömda värld där någon får en spark varenda gång man lyfter foten och där någon krossas varje gång man sätter ner den.  

[Jag är medveten om att jag har citerat följande förut, någon gång, likväl tål det att upprepas]  
 
Det farligaste, det han mest av allt ville varna för, den enskilda faktor som sänt hela kompanier av unga stackare in i dårskapens dimmor, var dock bokläsningen. Denna ovana hade ökat under den senaste generationen, och farsan var outsägligt tacksam för att jag själv inte hittills visat sådana tendenser. Sinnessjukhusen var överfyllda av folk som läst för mycket. En gång hade de varit som du och jag, kroppsligt starka, frimodiga, nöjda och balanserade. Sedan hade de börjat läsa. Oftast av tillfälligheter. En förkylning med ett par dagars sängliggande. Ett vackert bokomslag som väckt nyfikenhet. Och plötsligt var ovanan född. Den första boken ledde till nästa. Och nästa, och nästa, länkar i en kedja som ledde rakt ner i mentalsjukdomens eviga natt. Man kunde helt enkelt inte sluta. Det var värre än narkotika.

Det är bara tjuvar och barn som springer.  

Du kommer att finna att det är ganska lite av rent vit färg i moln. Ändå säger folk att de är vita.

Men vad det är dumt att leva för andra, det räcker inte, det räcker inte.

All omtanke, all förtänksamhet, allt förutseende hade strandat på det oundvikliga.

Och denna societet, samhället par preference, satt där i sin lönnliga lastbarhet och utdelade socialt anseende, efter en skala, på vilken ärlighet stod längst under noll. Samhället var sålunda en vävnad av lögn! Att man icke sett detta förut. Men nu skulle man göra sina undersökningar på den sköna byggnaden och se efter huru det stod till med dess grund.

Jag är liksom allt skapat underkastad utvecklingens lag, och utvecklingen går fram genom återfall!

Jag vet vartåt vinden blåser, och jag vill inte bli förkyld.

Vardagsbestyren är alltid i vägen för de riktigt dyrbara upplevelserna.

’Då prisade jag de döda mer än de levande.’ [...] Nog är väl en levande hund bättre än ett dött lejon? Eller är lejonet, också i döden, en ädlare och mer högstående varelse än den sötaste lilla valp av blandad ras?

Sehen Sie nur mal an, es ist krepiert; da liegt es, ganz und gar krepiert!
 

 
[Jag ber om ursäkt - jag känner mig ytterst lättroad för tillfället.]

Wie aber, wenn jetzt alle Ruhe, aller Wohlstand, alle Zufriedenheit ein Ende mit Schrecken nehmen sollte?

Als Gregor Samsa eines Morgens aus unruhigen Träumen  erwachte, fand er sich in seinem Bett zu einem ungeheueren Ungeziefer verwandelt.